PR-atkvarnen

När det är barnfritt får man passa på.
Man får t ex passa på att gulla lite extra med sin sambo, så som man inte kan gulla när det finns barn i närheten. Man får också utnyttja kvällarna till att göra (mer) sådant man hade bättre möjlighet att göra tidigare om åren. Ikväll gick vi på bio och tog med oss ytterligare ett barnfritt par. Dom hade inte varit på bio på tretton år. Gissar dock att dom inte är lika mycket cineaster som jag och min käre fästman…
Valet föll på ”Änglar och demoner” och den gav ett par timmars avkoppling och filmiskt nöje. Inte den bästa film jag sett, och inte en snygg karl i hela filmen (även om Mr Hanks faktiskt shapat upp sig ordentligt). Men what the heck, jag hade ju en bredvid mig…

Javisst. Det är tragiskt att han dött. Tragiskt, men kanske inte helt oväntat?
En man som ena årtiondet hyllas som ett popens underbarn och geni, för att sedan, årtiondet därpå, dras i smutsen och klassas som missfoster. Efter hans död var det dags för hyllningskörerna igen, och nu gräver tidningsredaktionerna dag ut och dag in efter lämpliga eller olämpliga nyheter att lägga på ett löp. Så här lär det hålla på några veckor.
 
Sen har jag ett och annat att spontant säga om att göra show och spektakel av en minnesstund, men det hade troligen inte kunnat göras annorlunda och vad jag förstod verkar det som om många tyckte att det var ett värdigt och fint avsked. Jag har bara sett snabba klipp av vissa delar, och jag tycker det känns så… fabricerat och teatraliskt…

Min relation till MJ går inte djupare än att jag tycker att han gjorde skitbra låtar mellan 1979-1991 (Off The Wall, Thriller, Bad och Dangerous) och mer eller mindre revolutionerade både inom låtskrivande och videoproduktion. Eftersom jag jobbade på bolaget han gav ut sina plattor på hade jag möjligheten att se honom live några gånger, har hälsat och tagit i hand (något av de mest bizarra artistmöten jag varit med om…) och haft en liten oskyldig flört med hans turnépressansvarige under en spelning i Göteborg. Det är svårt att blunda för hur han, liksom både Beatles och Elvis på sin tid, påverkat och gått in i hjärtat hos sin publik. Det finns inte så många sådana ikoner kvar längre…

Lite kuriosa: epitetet ”The K!ng 0f P0p” var, om jag inte minns helt fel, faktiskt något som hans management skapade. En dag kom ett pressmeddelande till kontoret där det stod att närhelst vi i fortsättningen kommunicerade M!chael Jacks0n, skulle vi efter hans namn lägga till just det, ”The K!ng 0f P0p”. Till slut blev det också verkligen ett begrepp…

Klicka här för att titta på en kreativ svensk hyllning som fått stor uppmärksamhet utomlands.