PR-atkvarnen

När blev den här bloggen helt plötsligt en bokblogg? Jag bara undrar…

Trots att boken är väldigt lättläst tog den ett tag att läsa. Kanske för att jag hade väntat mig något annat. Jag ville läsa om festivalen, om allt som hände på festivalområdet, musiken, publiken, drogerna… Istället handlar halva boken om hur författaren, som visserligen spelar en viktig roll i festivalens tillkommande, kommer till insikt om sin sexualitet och sig själv. Den är naivt romantiserad och stundtals ganska ointressant. Jag får inget grepp om Elliot Tiber. Det visar sig faktiskt att han bara åkte ut till festivalområdet en gång (andra festivaldagen), trots att publiken invaderade området flera veckor innan den officiella starten.
Jag vet inte om taffligheten och känslan av naivitet och ytlighet har med översättningen att göra (jag tycker t ex det är skittrist när man direktöversätter amerikanska uttryck som t ex ”we’re in this together” – ”vi är tillsammans i det här”) men den här boken gjorde mig besviken och den fick stanna kvar på hotellrummet i Hagfors.

Jag har inte direkt frossat i läsning under semester. Nu har jag tagit tag i den biten ordentligt. Jag plöjer just nu ”I ondskans spår” av Peter Robinson. Den är bra. Däremot kan jag inte få ur huvudet, att jag tycker mig ha läst den förut. Tidigt in i boken fick jag en deja-vu-känsla och tyckte mig kunna ana upplösningen ganska snabbt. Men jag tror faktiskt inte att jag har läst den, jag borde verkligen komma ihåg det i så fall.

Nu tänker jag äta en sen lunch ihop med Mr Robinson.

”Hypnotisören” utläst. En väldigt, väldigt otäck bok, tankarna sätts igång om människans ondska, om vad ”dagens samhälle” – och hur vi agerar och beter oss i det som individer, familjer – gör med vår moral, etik och uppfattning om andra människors värde. Jag fascinerades också över hur ondskan som uppdagades ibland inte ens hörde till intrigen, den stod på helt egna ben och figurerade som en kort bisats.
Jag vill att någon gör den som film nu. Jag vill se den som en svensk film, när hollywoodversionen görs kommer den att göras full av chockeffekter och splatter. Jag vill ha kvar det suggestiva, den sugande skräcken som kryper under skinnet på en…

Just nu är Dan Browns ”Den förlorade symbolen” min lektyr och jag måste säga att jag blir jättesur på den där Robert Langdon. Maken till tjurig typ får man leta efter. Han är professor i symbolik och känner till innebörden i all världens symboler. Men karln har inget tålamod när andra försöker förklara symbolik för honom. Då förstår han ingenting och ifrågasätter allt, och tycker allt låter ologiskt och som rent nonsens. Dessutom har han inget som helst överseende när andra inte förstår hans egna teser och symbolförklaringar, hur långsökta och invecklade dom än är. Ibland kan man riktigt se hur han himlar med ögonen och förfasar sig över mänsklighetens fördumning och förfall. Surgubbe!
Trots att jag alltså inte tycker att Robert Langdon är nån speciellt sympatisk person, fortsätter jag att läsa. Jag är trots allt fascinerad av historien och det Brown skriver om symboler och dess ursprung tycker jag är intressant.

Jag plockade på mig ett ex av tidningen SID vid kioskbesöket senast. SID är Pressbyråns tidning om tidningar. En ganska ovidkommande och intetsägande publikation, kan man tycka. Men den upplyste mig i en hyfsat intressant intervju om att Bryan Adams;  ni vet han med ”Summer of 69″, idag jobbar som fotograf och driver tidningen Zoo Magazine.  Dessutom gjorde SID att jag nu funderar på att byta min prenumeration på Tara till en på Tidningen Vi.

Vad man än läser kan man lära sig något. Därför uppmanar jag; läs, läs, läs!

Stående på rad i sovrummet. Ett gäng olästa böcker. Man kan ju undra vad jag väntar på.
Bättre tider? Sämre tider? Semester? Senast jag kollade, var det oerhört tungt att släpa med fyra-fem inbundna rackare i semesterbagaget. Jag har ännu inte riktigt heller fattat varför jag inte gått över till pocket. Det bara känns så mycket mer… gediget… med ett inbundet exemplar av en bok. Och dom gör sig så fint i (den ännu icke helt existerande) bokhyllan. Min dröm är ett helt rum fullt med bokhyllor – det gör inget om det är billigaste Billy-hyllan från Ikea – det är nästan ett krav. Och så ska dom digna av böcker! Huller om buller, ingen speciell ordning. Det låter konstigt för att vara mig, men jag föredrar oorganiserade hyllor. Eller förresten, ordnade efter författare bör dom ändå vara. Vi har en precis lagom vägg i vardagsrummet som är perfekt för höga Billy-hyllor. Med stege. Jag ska bara fortsätta operation övertalning med sambon.

Nu ska jag återigen försöka ta mig igenom ett par sidor Joyce Carol Oates, ”Dödgrävarens dotter”. Tror inte det är Joyce Carol det är fel på att den aldrig blir färdigläst. Jag gillar verkligen Joyce Carol. Det har nog mer att göra med att jag somnar efter bara ett par sidor.

Det där med läsningen går verkligen i vågor.
För någon månad sedan plöjde jag bok på bok. Sen försökte jag ge mig på en som jag egentligen inte var inställd eller speciellt sugen på att läsa. Och det tog tvärstopp. Inte ens den tunnaste lilla bok orkar jag öppna. Det ligger en Giles Blunt oläst i hallen, som jag är sugen på. Men det tar emot.