PR-atkvarnen

På väg till spelning med jobbanknytning. Inte sugen men det kan bli bra. Antar att det blir vad man gör det till. Håller tummarna för att det kommer bra med folk. Mediaintresset ligger inte direkt på topp. Ibland fattar man ingenting.

Ingen geist och arbetslust alls idag. Hänger mest ihop med det som hände igårkväll. Att jobba med människor som inte litar på en känns trist och omotiverande.

Det smällde till i mailboxen sent ikväll. In ramlade ett väldigt, väldigt VÄLDIGT upprört mail från en artist, kryddat med många utropstecken och till och med en svordom. När jag läste det blev jag minst lika upprörd eftersom h*n uppenbarligen fått en väldig massa saker om bakfoten och kom med en hel rad befängda anklagelser. Då ryckte kollegan ut – hon ringde upp, tog ner artisten på jorden igen och förklarade att inget av det h*n anklagar oss och distributören för är med sanningen överensstämmande. Det hela slutade med en något lugnad artist och en stillad storm.

Det är inte bara glädje och glam i musikbranschen.

Hade ju mycket, mycket hellre jobbat lite mer med det här projektet, men icke sa Nicke. Vi ska bara förse bolaget med rätt personer som ska ha låten. Ingen uppföljning, inga intervjubokningar, ingen pluggning mot radion. Förstår inte tänket helt och hållet – en hit är ju ändå en hit. Och det här är det, om jag vågar sticka ut hakan och tro lite.

Länk till youtube.

Han är rolig, han herr nöjesExpressen, när han skriver:
”Ja, det var alltså min chef som slog fast att Expressen måste vara på plats när Packmopedturnén hade premiär i Svennis Torsby i går.”
Han måste liksom ursäkta att han är på något så töntigt och svennigt och ocreddigt som detta. Att han inte valt det själv.
Jag skulle dessutom tro att ungefär 85% av alla hans uppdrag är det hans chef som bestämmer. Det brukar vara så att ha en chef.