PR-atkvarnen

Det ser ut att kunna bli ett spännande år för mitt företag.
Tack vare marknadsföring på facebook (och varför kom jag inte på det tidigare, kan man ju undra?) kanske jag hamnar i filmens värld. Och det ser ut att kunna bli mer av den varan under våren, eller åtminstone ett eventuellt jobb med en oerhört begåvad,  svensk skådspelare som figurerat i periferin under året. Jag hoppas verkligen det kan bli något – det vore roligt att vidga sina vyer. Över lag har det kommit till en del nya kontakter, särskilt under slutet av året, som gör att det känns väldigt, väldigt spännande att möta 2010. Så spännande att jag kanske t o m måste försöka hitta någon att dela arbetsbördan med, även om det känns som ett oerhört stort och läskigt steg (eftersom det gick käpprätt åt helvete förra gången jag försökte…). Vet inte riktigt i vilken ände man börjar med något sådant, men det känns som om det blir mer och mer aktuellt.

Nu glömmer jag det som varit tråkigt, för det har definitivt varit en del sånt också under året. Men jag försöker glömma och lägga det bakom mig, ta lärdom och bli klokare. Och återigen konstaterar jag: jag har klarat av ytterligare ett år som egen företagare.

Jag undrar, jag. Jag undrar om killar i karriären någonsin plötsligt genomfars av negativa tankar om sin egen duglighet, funderingar som ”jag undrar när dom ska syna min bluff, jag undrar när dom ska fatta att jag egentligen inte kan någonting av det jag snackar om?”.

Jag tror att dom gör det. Killarna i karriären. Jag tror också att killar är otroligt mycket bättre på att mota bort och ignorera dom där tankarna, fösa dom ur skallen och fortsätta precis som om ingenting hänt.

Samtidigt tror jag att det är bra att känna just det där. Man lär sig av det. Man strävar hela tiden efter att bli bättre, kunnigare, klokare. Man skuffar undan de negativa tankegångarna och försöker undvika att de påverkar en, undviker de negativa spiralerna.

Gävle – är det där Sveriges seeegaste internetservrar finns?
Är Gävle något slags svart hål i cyberrymden?
Eller är det bara jag?

Gävle har två dagstidningar, en gratistidning eller två.
Varenda gång jag ska in på någon av deras hemsidor står min dator och tuggar och tuggar. Anslutningen tar en hel evighet och ibland får jag t o m upp ”websidan kan inte visas”.

Min dator verkar inte riktigt kompatibel med Gävleborgs län.

Fredag. En yrkesmässig bergochdalbana den här veckan, som ändå slutade med en relativt bra känsla, en känsla av att det faktiskt är jag som kan det här.

Ibland träffar jag på folk som drar ner mig, tillbaka till den osäkra nivå jag befann mig på när jag var yngre – den nivå när jag blev röd i ansiktet, hade svårt att uttrycka mig och säga min mening. När jag träffar såna vill jag bara fly, hellre fly än illa fäkta, och en hel massa känslor rusar genom kroppen. När jag fått lite distans hittar jag orden igen, men då är det liksom försent. Kvar finns den där sura känslan av osäkerhet och att någon sitter i andra änden och tycker att jag verkar just det; osäker. Då repar jag kraft och mod till nästa gång. För då vet jag hur jag ska uttrycka mig, hur jag skulle ha uttryckt mig. Och passar det inte, då får det faktiskt vara.

Det kändes lite kryptiskt skrivet, det där. Men jag behövde nog sätta det på pränt för att liksom mala in det i huvudet på mig själv.