Tankar efter champagnen

Dagarna går. Bloggandet går på halvfart, medan arbetslivet rusar fort, fort fram. Eskilstuna ena dagen, på kulturell releasetillställning den andra. Medgång ena dagen, motgångar dagen därpå. Det är ju så det är i mitt jobb. Nu har jag blivit bortskämd med väldigt mycket medgång ett tag, så jag blir helt knäckt av motgång. Vissa dagar känner jag att jag gärna sätter mig i kassan i vilken livsmedelsbutik som helst. Och dagen efter kommer ett roligt telefonsamtal eller så lyckas jag övertala någon trevlig journalist att skriva något någonstans. Jag lär mig ständigt nya saker och får mer och mer erfarenhet. Och ibland känner jag att jag inte kan någonting. Sån är nu jag…

Knäckt blir jag också när jag läser feta löpsedlar om pandemier och katastrofer. Jag är ju inte hypokondriker för intet. Undviker dom värsta (läs: Expr3ss3n) och håller mig till dom som fortfarande försöker ger en saklig och objektiv bild, utan att tänka på löpsedlar och lösnummerförsäljning. Det är klart att situationen skall tas på allvar, men riktigt skitskraj är jag inte ännu:
Amerikanska forskare, som forskar på just svininfluensa. konstaterar enligt Los Angeles Times att det virus som nu sprider sig, H1N1, inte är lika dödligt som spanska sjukan 1918. Kanske är det inte ens farligare än en ”genomsnittsinfluensa”. Det gäller, säger forskarna, att sätta pågående influensa i rätt perspektiv – ”vanlig” influensa dödar i snitt 36.000 amerikaner per år, uppger CDC -  den amerikanska motsvarigheten till vårt Smittskyddsinstitut.

Som ett fan av konspirationsteorier far tankarna åt alla håll, också. ”Underligt att det bara är i ett land som det brutit ut så pass allvarligt, med så många döda…”.
Ja, jag kan verkligen sysselsätta mig dom dagar jag sitter hemma, lite småtrött och halvsliten efter en sen men oerhört trevlig kväll.

Prosit!

Kultur och sån’t

Det är inte ofta jag går på teater. Jag är ingen teatermänniska, kan jag tycka. De gånger jag går, blir jag mer eller mindre kommenderad eller tvingad. Och inser, när jag sitter där, att jag faktiskt visst tycker om det. Att jag borde göra det oftare. Det är upplevelse precis lika mycket, om inte mer, som en bra konsert eller biofilm.

I fredags såg jag en pjäs som heter ”Vigseln”. Den är skriven av en polsk författare som heter Witold Gombrowicz. Den var skitbra. Tre timmar lång och understundom helt briljant. Svenska Dagbladet har skrivit om den så här: http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_1909257.svd. Mia Benson och Hannes Meidal var strålande; Hannes hade verkligen hittat en karaktär och han gjorde den till sin helt egen. Dialogen var inte helt lätt att ta till sig och blev ibland aningen högtravande, men jäklar, vilken ensemble! Hela teatern utnyttjades för skådespelet, och när kungens tjänare hasar sig genom salongen, enformigt blåsande i en leksakstrumpet, skrattar vi så vi kiknar.

En pjäs om maktfullkomlighet, om hur människan ständigt låter sig styras av andra. Ett väldigt aktuellt ämne som behandlades på ett ytterst välspelat sätt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.