PR-atkvarnen

Jo, tack. Flygresan gick fint, både dit och hem.
Det berodde till ganska stor del på att jag flög i sällskap med en väninna, som är tiotusenfalt mer flygrädd än undertecknad. Det tog lite fokus bort från min egen rädsla; istället hamnade det på henne med tröst och lugnande prat. Jag fick också vara med och lyssna i de många samtalen mellan henne och flygvärdinnorna, som fått veta att hon är så extremt rädd. De var oerhört pedagogiska, vänliga och deltagande.  När jag såg hennes paniska, oroliga blick och tårarna hon fällde, la sig min rädsla lite grand.
På hemresan dövade jag den där rädslan som kom smygande med filmen ”Farsan”, en Bloody Mary och en liten, inte speciellt välsmakande, burk vitt vin. Det gjorde att jag till slut tyckte att flygningen var riktigt behaglig.
När vi började förbereda oss för landning la jag sambons svarta tröja över huvudet och pluggade in hörlurarna långt in i hörselgångarna. Då gick det ännu bättre. Jag såg säkert inte klok ut, men det bjöd jag på. När vi kommit ner sa de övriga tre vuxna i resesällskapet att landningen varit ganska ”brysk”. Det märkte inte jag. Heja Bloody Mary!