PR-atkvarnen

Började dagen med en skollektion.
Eftersom jag har det jobb jag har, där jag själv kan styra över min tid, är jag gärna med i skolan om jag får och kan; observerar, iakttar och hjälper till. Det behövs.
Det var lugnare idag än i onsdags när jag var med förra gången, men inte på långa vägar acceptabelt.
Det är en individ som särskilt utmärker sig. En liten herre som inte kan sitta still, som titt som tätt ställer sig upp på bänken, pratar rakt ut, går iväg från sin plats och visar total brist på respekt. Han svarar emot båda lärarna. Om de tar honom i armen mer eller mindre hotar han dem: ”nu ska du få…”. ”Du kan inte säga till mig!” och ”håll tyst själv!” och ”idiot!” var bara något av det jag hörde honom säga under de 50 minuter jag var med.

Jag baxnar.
Jag bävar.
Jag ser en kille som kommer att få en otroligt jobbig skolgång. Och jag hoppas att man försöker göra något åt det. Nu.

Jävligt jobbigt att höra att det är fortsatt stökigt i dotterns klass.
Det ÄR väldigt svårt att få tjugosju ungar (bara storleken på klassen kan ju få en att baxna) att förstå hur skolan funkar, att man inte bara kan prata rakt ut eller ställa sig upp på sin skolbänk och dansa om man känner för det. Vi snackar ungar som är i totalt olika mognadsgrad.
Det jag såg under den förmiddag jag var där förra veckan var tydligen bara en bråkdel av hur just den här dagen idag varit. Däremot känns det bra att höra att man (läs: skolan) nu börjar ta tag ordentligt i situationen, pratar med föräldrar, mer eller mindre tvingar dem att vara med i skolan under lektionstid för att observera och planerar eventuellt ett föräldramöte för att diskutera situationen. Jag hoppas att man kan gå på ett sådant möte utan att det blir sandlåda och dålig stämning i föräldraled. Vissa kommer ju att känna sig mer utpekade än andra, och är säkert väl medvetna om att andra föräldrar vet om att deras barn är stökiga.
Jag tror och hoppas verkligen att vi alla kan samarbeta för en bättre skolmiljö.

Ibland – ja faktiskt nästan alltid – stämmer den där känslan man har i magen. Skrev ett inlägg härom dagen om dåliga skolvibbar och idag kom besked om att våra fina förstaklassares kl4ssforestånd4re inte kommer tillbaka till jobbet. Det finns säkert en hel massa bakomliggande faktorer men bara sådant som extremt lång resväg till arbetet och en före detta touch med väggen fick mig och flera andra föräldrar att ana oråd redan innan sommaren. Tre veckor efter skolstart är det alltså lärarbyte för klassen. Jag är i och för sig glad att det kommer nu, så pass tidigt på terminen, och att den som kommer är en av de pedagoger som följt dem sedan 6-års och som verkligen ville följa dem i lågstad!et. Men stök på personalsidan är inte direkt vad den här klassen behöver.