Det är inte ofta jag går på teater. Jag är ingen teatermänniska, kan jag tycka. De gånger jag går, blir jag mer eller mindre kommenderad eller tvingad. Och inser, när jag sitter där, att jag faktiskt visst tycker om det. Att jag borde göra det oftare. Det är upplevelse precis lika mycket, om inte mer, som en bra konsert eller biofilm.
I fredags såg jag en pjäs som heter ”Vigseln”. Den är skriven av en polsk författare som heter Witold Gombrowicz. Den var skitbra. Tre timmar lång och understundom helt briljant. Svenska Dagbladet har skrivit om den så här: http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_1909257.svd. Mia Benson och Hannes Meidal var strålande; Hannes hade verkligen hittat en karaktär och han gjorde den till sin helt egen. Dialogen var inte helt lätt att ta till sig och blev ibland aningen högtravande, men jäklar, vilken ensemble! Hela teatern utnyttjades för skådespelet, och när kungens tjänare hasar sig genom salongen, enformigt blåsande i en leksakstrumpet, skrattar vi så vi kiknar.
En pjäs om maktfullkomlighet, om hur människan ständigt låter sig styras av andra. Ett väldigt aktuellt ämne som behandlades på ett ytterst välspelat sätt.
