Jag blir fan i mig tokig! Dagarna går, och jag försöker lära mig att prioritera vad som är viktigt för mig – både arbetsmässigt och i det vardagliga. Reser jag bort, om så bara för en dag, tappar jag totalt fokus. Men jag har ganska kul under tiden, så det får väl tyckas vara värt det…
I helgen var det full spruta som vanligt. Ett trevligt litet grillsamkväm i fredags, där det inmundigades gasolgrillad kyckling och dracks gott, vitt och PR-atkvarnen blev lite glad i hatten.
Morgonen efter (man sover över om man är på grillfest i kranskommun söder om söder om söder) blev jag av sambon benämnd som ”väldigt pratsam”. Jo, man tackar. Det bjöd jag på. Trevligt var det i alla fall.
Barnkalas på lördagen och tidig sänggång eftersom det väntades minst fem timmars bilkörning dagen efter. Och den lotten faller alltid på undertecknad, eftersom jag är den enda i den här familjen som har körkort. Även om jag verkligen gillar att köra bil, är det något som ibland känns rätt enerverande, särskilt vid längre tripper. Dessutom sitter min käre sambo alltid i baksätet när vi åker bil, något som alla jag berättar det för tycker är väldigt roligt. Han vill gärna sitta där vår kära dotter sitter. Dom sitter och myser, spelar spel, garvar och ibland tar dom sig en liten tupplur, medan jag sitter och nyper mig i låren och slår mig hårt i ansiktet för att inte somna vid ratten. Försökte praktisera fenomentet ljudbok på hemvägen från Göteborg i måndags eftermiddag. Inget för mig, kan jag berätta. Att köra bil och lyssna på Shanti Roney som entonigt läser ”Flickan under gatan” är som när jag tittar på TV och pratar i telefon samtidigt. Ingenting går in. Koncenterar man sig för mycket på läsningen, missar man dessutom avfarten till McD och resten av familjen riskerar att kissa på sig, eftersom det är 7 mil till nästa toalett.
Nej. Vanliga hederliga böcker duger gott åt mig.
Nästa gång gör jag säkert ett sånt där vuxen-tant-inlägg om att ”det var bättre förr” också…
