Flickors vänskap

Lite bekymrad över situationen mellan vissa av tjejerna i dotterns klass. Gruppen innehåller en tjej som kom in sent i gruppen pga skolbyte. Gjorde ett inlägg under julhelgen och det hela håller i sig.
En tjej som manipulerar, lockar tjejerna att säga dumma saker om sina andra vänner som hon sedan kan använda mot dem: ”vet du vad xxx sa om dig?!”, för att underminera relationerna och förstöra vänskapen mellan dem. Det gör mig jävligt ledsen och upprörd och inte helt säker på hur jag ska agera, vilket också gör mig frustrerad. För mig känns det näst intill ofattbart att en unge på nio kan agera så. Måste göra något. Frågan är vad.
Funderar.

På tråden

Det kom ett telefonsamtal. I örat fanns plötsligt den jag nyligen sårat djupt. Jag vet inte om det var ett första, trevande försök till att försöka finna vägen tillbaka. Jag känner hur jag regredierar. Inser att mina vänskapsrelationer, de som byggdes för länge sedan, nästan alltid byggt på att jag är underlägsen, den svagare. Och när jag försöker bli starkare, kaxigare, sätts relationen på prov och jag blir kallad känslokall och ”alldeles för tuff”. Trots att det hela tiden är den springande punkten – ”du får inte vara för snäll, du måste säga ifrån”.

Den här gången tänker jag stå upp för det jag gjort och det jag sagt. Jag tänker inte backa. Trots att jag saknar vänskapen, vännen, skratten. Men jag har en åsikt och den står jag fast vid. Känslokall eller inte.

Hullerombuller

bn-024

Tankarna snurrar.
Tystnaden är kompakt.
Jag känner besvikelsen men jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska säga. Om jag ska, eller eller ens om jag vill. Jag står för det jag gjort, och jag tyckte att jag gjorde det på ett sansat och, faktiskt, otypiskt (för mig) sätt. Och här sitter vi. På varsitt håll och våndas. Ett korthugget telefonsamtal och ett formellt mail. Bitska, hätska undertoner.

Jag tror fan vänskap också borde avskaffas ibland, lika mycket som dom där rondellerna.

Söndagsfunderingar

Dottern har bästa vännen på besök.
Han med snopp i familjen är på grabbigt söndagsnöje (läs fotboll).
Själv gör jag lama försök att fortsätta den inslagna banan med städning, men det är helt omöjligt. Istället fastnar jag, som vanligt, framför datorn. Jobbar lite, stämmer av att intervjun äntligen blev av (”ja, tack - det blir ett kanonreportage!”), spelar det grymt beroendeframkallande bubbelspelet, dricker ljummet Nescafé Red Cup, lyssnar på tjejerna som leker. Hör Kalmar vinna allsvenskt fotbollsguld. Lyssnar på reprisen av Staffan Holms jerringpris-intervju och får tårar i ögonen när han pratar om OS-guldkvällen. Gruvar mig lite över hur arbetsveckan ska bli. Min vilsenhet håller i sig, men jag känner mig stark i mitt beslut och håller fast vid det. Har längs vägen lärt mig att aldrig ta på mig mer arbete än vad som känns hälsosamt. Har också insett att jag aldrig mer ska blanda arbete med vänskap.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.