PR-atkvarnen

Igår saknade jag plötsligt min lilla blogg.
Min Pratkvarnsblogg, som jag inte gjort ett inlägg i på tre månader.
Idag sitter jag på ett tåg, som ska ta mig först till Lund där jag sen ska ta ett nytt tåg mot Helsingborg. Jag är i Lund om två timmar. Nu kan jag blogga. Det känns ovant, men tryggt.

Inga världsomstörtande saker har skett sedan sist. Inga nya barn, inga skilsmässor, inget nytt hus eller liv. Ändå har något skett som är stort för mig. Jag har fått en kompanjon. Hon heter Pauline och jag lärde känna henne i Göteborg 2009, då hon bokade artister för ett stort tv-program. Vi hade en hel del telefonkontakt och när vi sågs i samband med progrmamet kändes det som om vi känt varandra länge, länge. Kontakten har vi hållit, jag har besökt henne i Göteborg och hon har varit uppe i Stockholm ett par gånger. På telefon har vi nosat lite på hur vi skulle kunna gagna varandra i jobbet. Och plötsligt ramlade poletten ner. Det är klart att vi ska jobba ihop, som ett enat bolag – inte hon för sig och jag för mig. Tillsammans. Tre dagar efter det beslutet ramlade vårt första stora gemensamma jobb i knät på oss; en stor konferens i Stockholm med deltagare från hela världen behövde hjälp med PR. Det fick dom och det gick riktigt bra. Bokade arrangören i flera stora rikstäckande radio- och tv-program. Arrangören nöjd och PR-firman en erfarenhet rikare, utanför musikbranschen.

Sen dess har det flutit på fint, jag har inte längre totalångest över att jag tagit på mig för mycket jobb. Nu är vi två som delar, med möjlighet att också ta in folk på timme. Dock ska jag erkänna att veckorna med den där konferensen var rätt jobbiga. Det var ett stort och bra betalt jobb, och vi fick sätta nästan allt annat åt sidan för att ta hand om det. Men nu, plötsligt, på det här tåget till Lund, känns det med ens som arbetslivet är rätt överskådligt och flyter på. Närmaste tiden väntar ett par stora turnéer i sommar och ett par-tre artister som släpper skivor efter sommaren. Överskådligt och inte alls betungande. Det är säkert därför blogglusten kom tillbaka. När tids-oket lyfte från mina axlar, kom skrivlusten sakta krypande igen.

På västfronten intet nytt. Hemmalivet går sin gilla gång. Lämnade en febrig blomma med halsont hemma imorse. Sambon var uppe med tuppen och spelade bort sig på årets första golftävling innan han kom hem och vi fick säga hej då. Nu stannar jag borta i Helsingborg, Malmö, Göteborg och tillbaka i Stockholm på torsdag. Känns trist att lämna en sjuk dotter men pappa duger minst lika bra, om inte bättre. Sånt är nu livet i en pratkvarns vardag.