You are currently browsing the monthly archive for november 2008.

Det förbereds för sexårskalas i dagarna två. Själv är jag inte direkt på topp. Jag skulle vilja hoppa över hela helgen. Humöret är totaluselt – mest pga den där tokmensen som exploderade igår.
Pengar borde föras över till räkningskontot.
Räkningarna skulle ha varit betalda i fredags.
Jag har fortfarande inte fått betalt för strul-projektet, vilket gör att jag inte kan betala min underleverantör som tjatar.
Jag borde översätta en artistbiografi.
Jag borde skriva en pressrelease.
Jag borde sammanställa två promoplaner.
Allt ska vara klart senast tisdag.

Men här prioriteras kalas. Toksnygg barbie-tårta till morgondagens barnkalas har hämtats i Täby. Det har sista-minuten-städats och badats sexåring. Nu ska jag försöka ta itu med spillrorna av mig själv, samtidigt som jag motar undan tankarna på jobbet. Snart kommer han hem, han som smet fältet till Göteborg igår. Jag hoppas han är fräsch och i fin form (troligen inte, eftersom han stack iväg med den där killen från artikeln jag läste och förfasade mig över nyligen) för han ska få göra resten. Själv tänker jag sätta mig i ett hörn och skrika. Alternativt grina, möjligen. Och sen kommer det gäster.

Åh, va’ det är kul att ha gäster hemma….

Annonser

Att säga att Idol-Johan har utstrålning… Då undrar jag vilken sorts utstrålning man menar?
Han ser ut som 11, sjunger bitvis riktigt illa (det gör å andra sidan en viss herr He11ström också, utan att jag klagar)… Hela han är ungdomlig fumlighet och osäkerhet samlad i en pubertal kropp. Utstrålning för mig är ”det” i blicken och en medvetenhet i rörelser och agerande. Utstrålning ger ett litet sug i magtrakten. Johan ger mig knappt ens moderskänslor.

Well fuck it, jag är definitivt inte målgruppen för den här typen av tävling.

Avslutar två jobb. Tar på mig ett annat, trots att jag sagt till mig själv att inte tacka ja till mer uppdrag. Men  uppdragsgivaren är en helt ny kontakt. Sköter jag mina kort rätt och gör ett bra jobb, kan det förhoppningsvis, kanske kanske bli andra, stora uppdrag framöver.

Man tycker ju att jag kunde ha valt en bättre dag att glömma hemnycklarna på jobbet.
Man tycker ju att jag kunde ha gjort det en dag när det inte är första mensdag till exempel. Jag kunde ha glömt dem en solig vårdag i slutet av april, en dag utan svettringar under armarna och molande värk i mellangärdet. Nu valde jag istället att glömma dom en mörk, sen vintereftermiddag, med en halvtimme kvar till receptionens stängning, en unge som väntar på att bli hämtad i skolan och en sambo i Göteborg.

Det var bara att beställa ett svindyrt taxi-ilbud och instruera att hämtning måste ske absolut senast klockan 17 och under tiden hasta iväg till fritids och försöka få en motvillig, nybliven sexåring därifrån. Det är inte någonsin lätt, och med ett tålamod som redan prövats hårt på ditvägen blev det en än större utmaning. Särskilt fort går det inte heller på hemvägen, speciellt inte när varje halvmeter hög snövall är ett Mount Everest som måste bestigas. Femtio meter från hemmet ringer en stressad taxichaufför och undrar var vi är, eftersom han är här med nycklarna nu och har redan fått en ny körning.
Vissa dagar, alltså. Jag bara säger det. Vissa dagar…

Fast det slutade såklart bra. Middagen blev lite sen, men kvällen slutade med att vi, brudarna i hemmet, gjorde en riktigt smaskig kaloribombstårta tillsammans. Den var rolig att göra men det återstår att se hur den smakar. Så fort vi gjort den klar, försvann sexåringen in i vardagsrummet. När jag, ungefär trettio sekuner senare tittade till henne, sov hon som en gris.

När man reser bort, om så bara över en dag, sjunker resten av veckan liksom ihop, som en sufflé, eller en sockerkaka, när man öppnar ugnen för tidigt. Man tappar tråden och även sugen. Kommer på att ”aj fan, det där borde jag ha gjort”, eller ”det där borde jag ha följt upp”. Sen sitter man där med skägget i brevlådan, och inser att den redan tokbokade helgen blev full av nattjobb.

Och det där med att skriva ‘man’ när det handlar om mig – det får mig att generalisera och känna det som om det är ett vanligt förekommande problem. Och det vet jag ju egentligen inte.

Nämnde jag att jag sjöng karaeoke igår? Jag? Som knappt törs säga halv sju i större folksamlingar och som hellre vill bli ställd för en lynchmobb än sjunga karaeoke offentligt? Jorå, det var jag!

Nåja, det var ju faktiskt inte därför vi befann oss på nordligare breddgrader. Vårt uppdrag bestod i att sitta i juryn i en rocktävling.

Igår såg jag rockens framtid födas. Jag var med om att se en ny stjärna tändas. Jag, juryn och de fem som bemödat sig om att titta på de fyra band som spelade. Rockens framtid är ju kanske aningens lite för stora ord. Men tänk en blandning mellan en fjollig 0la S4l0 (utan plymerna), Th0m4s D!Lev4 och 4nders Fr!dén från 1n Fl4mes. Där har vi sångaren i det band som vann. Grym utstrålning och karisma. Bandet heter M4ndyl0n och kommer från Hedemora. Kanske värt att lägga på minnet?

Återvänder hem med insikten om att jag fan i mig måste skärpa mig när det gäller det här med flygrädslan.

Ja! Det finns något som heter luftgropar. Det är fullkomligt normalt.

Ja! Det kittlar i magen på ett otrevligt sätt när man lyfter. Det är fullkomligt normalt.

Ja! Det skakar och hoppar när man går ner för landning. Det är fullkomligt normalt.

Mitt resesällskap, som pladdrade oavbrutet för att få mig att tänka på annat på hela ditresan (det enda jag tänkte på var att jag ville klappa till honom till slut), tyckte dock att jag gjorde ett ganska lugnt och sansat intryck. Så på hemvägen fick jag sitta själv. Försökte koncentrera mig på att läsa min goda bok men på väg in mot Arlanda, började jag ändå jaga upp mig. Då fick jag mentalt till slut klappa till mig själv, en rejäl örfil fick jag, och det gjorde att landningen gick bra till slut. Kaptenen informerade oss om att det var ”lite blåsigt” på Arlanda, och då fokuserade jag på det. Och tänkte: ”det är fullkomligt normalt att det skakar och hoppar”. Och då gick det faktiskt riktigt bra.

Kommer också hem med insikten att jag aldrig mer kommer att kunna åka till Umeå. För att fördriva tiden innan vår begivenhet började, åt vi en fantastiskt god middag med gott vin – och sjöng karaeoke. Och då vill jag poängtera att jag bara hade druckit ett halvt glas när jag gick upp på scenen och framförde ”Don’t You Want Me” (Human League). Mitt resesällskap tröstade mig och sa att originalet inte (heller) var framfört av några större sångstjärnor och att jag gjorde det bättre. Jag är inte helt säker på hur detta ska tolkas. Däremot kan jag säga att både ”Back in Black” och ”Michelangelo” blev slaktade av ett par som istället ska 1) ägna sig åt att upptäcka nya talanger, inte försöka vara en själv och 2) skriva fantastiska biografier eller låttexter… Själv ska jag bara hålla truten, helt enkelt.

Den här veckan är ytterligare två projekt till ända. Det känns skönt, även om det har gått bra och jag kan lämna ifrån mig en bra slutrapport. Mer frigjord tid ger mig tid att fundera över det som kommer på andra sidan nyåret. Innan tisdag ska jag ta fram en plan för ett best-of-släpp med artist som sjungit fotbollssånger och om små, färggranna fåglar. Sen blir det möte och upp till bevis.

På måndag sägs jag möjligen kunna få en nära nog religiös upplevelse. Säger dom som varit med, i alla fall. För första gången tänker jag insupa kör-atmosfär, när det bandas inslag till den där stora, stora musikaliska begivenheten som min artist ska vara med i. Däremot kan inte ens vilda hästar och hot om stryk få mig att sjunga. Faktiskt.

Emiliana Torrini. Hon gör mig glad just nu.

Pressrelease på pressrelease lämnar mina händer. Sen ska dom följas upp, och det är där jag liksom tar stopp. Jag drar mig för att ringa, för jag vet vad svaret blir. ”Nej, det är inte tillräckligt intressant för oss”, nej, h*n är inte tillräckligt känd för att attrahera vår målgrupp”. Och det är där jag ska komma med motargument, invändningar och motiveringar till varför dom visst ska skriva om just det här. Och jag orkar inte, inte idag. Det är ju snöstorm ute.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,558 hits