You are currently browsing the monthly archive for januari 2009.

Brandad
Hemkommen från Ålands hav efter ett jobb och ett avslut av ett långt projekt.

Vi i juryn hade ett tufft jobb med att hitta kvällens vinnare, och det skilde en röst mellan ettan och tvåan.

Efter att juryarbetet var genomfört, kunde jag slappna av (läs: ta mig några öl) och gjorde det tillsammans med trevliga människor som jag känner alternativt lärde känna. I övrigt måste jag säga att det var länge sedan jag såg så mycket fulla människor. Redan vid incheckningen kom vissa raglande. Jag förstår inte riktigt vad det är i huvudet som lägger loss, när man åker på kryssning. Killar som tjejer tar av sig kläderna, blir stupfulla, har sex med öppna hyttdörrar och beter sig allmänt som djur.

Kom i säng halv fem på morgonen, efter att ha pratat musik och jobb mer eller mindre hela kvällen. Trots det groteska fylleslaget (som nästan var värre i eftermiddags) var det en oerhört trevlig tripp, men nästa gång ska jag insistera på att finalen hålls på land.

När jag och artisten diskuterar texterna till hans nu färdigställda fantastiska skiva, benämns dom inte alltid exakt vid det dom heter. Det skämtas friskt och inte alltid så rumsrent. ”M4jsfältet” blir t ex väldigt lätt ”B4jsfältet”. ”På v4ttnet vänt4r en båt” blir gärna ”På vattnet väntar en kåt”. ”Himlen är inget varsel” omvandlas strax till ”Himmler är inget arsel”… (jag har väl aldrig på något vis hävdat att vi är vuxna och ordentliga?…).
Ibland är vi extra trötta och då blir det extra roligt och nivån extra låg. Därför måste jag nu försöka få bort vår benämning på näst sista låten på skivan. Den är liksom inte riktigt passande. Den vackra sången/dikten ”S1utkyssen” heter i invigda kretsar nämligen ”Sprutryssen”.

Börjar känna mig som stamgäst på den där morgontidiga tevekanalen med kommersiella intressen.
Imorse var det dags igen, dock inte så vanvettigt tidigt som brukligt. Det räckte att vara på plats kl åtta.

Artisten anländer.
Hon mår illa. Jätteilla.
Det visar sig att hon inte kan åka bil/taxi som drivs med diesel, då blir hon väldigt, väldigt åksjuk.

Allt gick fint under morgontimmarna. Träffade representant från bokförlaget jag besökte nyligen. Pratade med annan artist, på konsertbesök i Spanien, och stämde av att han hade allt nedpackat. Bromsmediciner, kalsonger, knark och kondomer (välj själv vad som ska bort). ”Är det inte lite tomt och tråkigt när jag är borta?”, frågade han lite oroligt. Själv satt jag samtidigt mest och förundrades över den andra artistens verbala frispråkighet. Det formligen haglade ”bajs”, ”anal” och andra otrevligheter medan jag konverserade i min mobil.

Morgonens mest pinsamma nej-nu-vill-jag-sjunka-genom-jorden-ögonblick: När jag drar igång en diskussion och ondgjorde mig över att vi definitivt inte ska inleda vårt göteborgsbesök med en intervju med den där kvällstidningen som misshandlade oss förra gången artisten medverkade i den där stora musiktävlingen. Bara för att tio minuter senare inse att det var just den kvällstidningens ku1turch3f som satt vid bordet bredvid oss… Gick febrilt igenom i minnet vad jag sagt, vad artisten sagt och vi kom överens om att vi båda står för vartenda ord vi yttrat och att det nog inte var så farligt… Gulp…

Morgonens roligaste ögonblick: När min artist hälsar på jury- och dansdrottningen som medverkat i morgonens sändning och har svårt att placera henne. ”Men har vi träffats förut? Har du varit dansledare i någon kurs jag varit med, för ett gäng barn…?”. Underbart! Fröken B4gge såg nästan lite förnärmad ut…

Morgonens näst roligaste ögonblick: När morgonens gästförfattare fick höra att min artist (som han känner) är i Spanien på promobesök. ”Hälsa honom”, sa han och tillade muttrande: ”jävla lyxmusiker!…”

Denna eller nästa vecka blir jag återigen ensamföretagare. Ett helt eget kontor, bara för mig själv. Det andra skrivbordet, mittemot, har gapat tomt sedan flera veckor och nu kommer det att tömmas på det fåtal inventarier som finns kvar.

Det känns… tomt. Jag förlorade inte bara en arbetskraft, utan också en vän.
Samtidigt är jag faktiskt inte beredd att sträcka ut den där handen, som jag alltid tidigare varit så snabb att göra.

Gulp. Jag har tappat tidsbegreppet.
Jag sitter nu och gör planering och strukturering för sådant som händer i slutet av april. Tycker inte alls att det känns avlägset, förrän jag tittar i almanackan och inser att januari månad inte ens är slut ännu. Men i den här branschen är jag nästan lite sent ut just nu…

Carpe diem, för fan!

Nu har jag skickat kund på inkass0. Inser att jag aldrig skulle inlett någon som helst form av samarbete. Nu är det för sent. Har jag tur en oerhörd tur, lyckas dom driva in pengarna åt mig.

När är det fan slut på bussiga Bettan-stajlen.
Nu är det Supersura Sunk-Sara som gäller…

Dessutom har jag garderat mig och kommer att sälja varenda faktura som jag ens misstänker kan bli svår att få betalt för…

Tur att det var tidigt på morgonen och ganska folktomt i tunnelbanan och på gator och torg…
När jag kom till kontoret imorse, såg jag ut som Alice Cooper efter en hård spelning.

Hur kul det än är att få komplimanger och höra att man ser ”exakt ut som för 15 år sedan”, ja till och med skamliga förslag… Det blir lite… snaskigt till slut… Och man upptäcker att medan man själv vuxit i sin kostym och ökat på sitt självförtroendekapital, så har vissa inte förändrats ett dugg…

Nåväl – en kul kväll var det.

Trots att jag lovat mig själv att jag inte skulle, såg jag ett par minuter av det där musikprogrammet, ”gjort i Sverige”, på fyran. Och de korta minuter jag såg, fick mig att bli lite arg och upprörd. Igen.

Varför – när man har haft ögonen på och följt dom här blivande stjärnorna i flera år – är det helt plötsligt total panik att få fram singlar och låtmaterial? Lider med killstackarn… Och stänger av tv’n.

Jag bjuder på en försmak, ett förspel.
Några strofer ur dikten/förstasingeln från det kommande storverket. A k a ”snusklåten”:

H0n anländer inuti köttet

Jag låter henne vänta där, ytterst i skinnet.

Jag söker i vrårna ett tag.

Det brustna tyget.

Bl0tta beröringen där.

Refr: Och annars inget på ett tag.

Ingen evig lag, där det och det står skrivet.

Bara tiden kan nu gå, ur där inne.

Detta är rummet.

Medan världen passerar förbi.

Jo’rå’satt. Det är ju ändå lördag…

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,425 hits