You are currently browsing the monthly archive for november 2009.

Ledsen idag.
Har konfronterats med min första ordentligt missnöjda kund. Det känns inte bra. Inte bra alls. Vissa av formuleringarna känns som en skymf mot det jag pysslar med om dagarna. Samtidigt vet jag att det är jag som har rätt. Jag hade inte kunnat göra på något annat sätt. Resultatet hade inte blivit annorlunda om kunden gått till någon annan, prislappen inte blivit något annan heller. Jag fattar att kunden hade förväntat sig så mycket mer. Jag har hela tiden varit realist och tycker ändå att det färdiga resultatet är mer än tillfredsställande.

Jag försöker formulera ett svar, samtidigt som jag sväljer förtreten. Och känner att jag blev uppriktigt ledsen och arg.

Kan det vara så att Expressen just publicerat årets scoop, eller är jag bara ouppdaterad? För inte har väl årets alla artister i Mello publicerats ännu, bara de 15 första? På Expressen presenteras a l l a. En tidsfråga innan det plockas bort, eller?

Gävle – är det där Sveriges seeegaste internetservrar finns?
Är Gävle något slags svart hål i cyberrymden?
Eller är det bara jag?

Gävle har två dagstidningar, en gratistidning eller två.
Varenda gång jag ska in på någon av deras hemsidor står min dator och tuggar och tuggar. Anslutningen tar en hel evighet och ibland får jag t o m upp ”websidan kan inte visas”.

Min dator verkar inte riktigt kompatibel med Gävleborgs län.

Hittade en bild.
Tänk att det är den här lilla lorten som fyller sju idag…

Den lilla damen firades imorse, med sång och tidig presentjakt. Den hett efterlängtade och önskade presenten krävde en inloggningsfras. Hon log med hela ansiktet och bestämde sig fort som ögat: det ska vara ‘jag älskar pappa’!

Se där. Jag höll mig vaken hela filmen igenom.
Jag älskar Sean Penn, jag tycker om allt han gjort, både som skådis och som regissör. Mitt första möte med honom som skådespelare var i 80-talsrullen ”Öga mot öga” mot Christopher Walken. Som han berörde mig då. Han berörde mig också i ”Milk” – han är en fantastisk karaktärsskådis. Harvey Milk och det han gjorde för de homosexuella i USA och runt om i världen var stort. Hyllningsmarschen på slutet – då strömmade självklart tårarna.

Jag stoppar filmen (Sean Penns ”Milk”) i DVD-spelaren om en liten stund.
Vi får se hur många minuter det tar innan jag somnar…
Börja räkna nu.

Trött hela dagen, trots att jag var väldigt skötsam igår. Så trött att jag t o m sagt till berörda att jag inte tänker närvara vid kvällens begivenhet ute på lokal. Andra, yngre och betydligt piggare människor sköter det där betydligt bättre än jag ikväll.

Dessutom har jag paket att slå in och snören att knyta. Imorgon konverterar sexåringen och förpuppas till Sjuåringen. Modershjärtat svämmar över av stolthet!


Började dagen med att möta upp C i fotostudio. Omslagsfotografering och intervju för stor kvällstidningsbilaga. Ännu inte klart när det publiceras. Sminkningen var oerhört grundlig, tv-smink brukar ta ungefär 35-40 minuter. Tidningssminket tog en och en halv timme.


Därefter poserades det framför kameran i över en timme. Inne. Ute. Liggande. Stående.

Gult är verkligen en färg som klär henne.

Efter fotograferingen bar det av till TV för direktsändning från Hotel Royal Viking. Innan sändningen hann hon med att göra en kort intervju med fröken Janke11 för P4.
Personligen har jag har lite, lite svårt för TV 4’s ”kvinnoprogram”. Programledarna känns inte helt klockrena, det blir lite ”babbligt” och man hinner inte gå på djupet, det mesta är ”härligt”. Men som sagt, min egen högst personliga åsikt. Hann konstatera att Ma1!in Bergh4gen är en fantastiskt vacker kvinna. Och kärleken verkar spira…

Var tvungen att lämna tv-studion innan programmet var slut. För mig var det bara att hetsa hem, kasta mig i duschen, kasta på partyfejset och sätta mig i en taxi. Taxin tog mig till en svit på Hotel Anglais, där skivbolagsboss och två artister väntade.


Skivbolagsbossen (hej Peter, jag vet att du läser här!) poserar vant framför kameran. Men ser han inte lite trött ut? Eller försöker han verka cool, bara? Kan eventuellt också bero på fotografen, som inte är helt duktig på att locka fram det bästa hos objektet.


K!kk! blir sminkad för kvällens festiviteter. Meningen var att vi tillsammans skulle bevista den stora vimmelfesten ”Sturec0mpagn!et 20 år”.


De två artisterna är redo att gå ut och möta mingelfotograferna.

Vimmelfester, det är definitivt inget för mig. Vi stannade ungefär en timme, mest för sakens skull. När kindpussarna och paljettklänningarna stod oss upp i halsen, gick vi och åt en trevlig middag. Klockan 12 satt jag i taxin hem, nykter och städad och redo för morgondagen.

På måndag presenteras de 15 första artisterna i årets Melodifestival. Måndagen därpå de resterande 15.
Återigen – världen håller andan och väntar med spänning.

Utvecklingssamtal i skolan igår. Första terminen ska snart knytas ihop och summeras. I stort tycker jag det känns bra, även om det fortfarande är lite halvstökigt i klassen. Men, soon-to-be-sjuåringen gillar skolan och har lätt att lära och kan mycket. Däremot är hon oerhört blyg och tystlåten och håller låg profil på lektionerna, räcker nästan aldrig upp handen eller utmärker sig på andra sätt. Verkar i det tysta, så att säga.

För min del tycker jag inte det är hela världen om man är blyg. Jag låter henne ta den plats hon känner att hon klarar av, och det går bättre och bättre ju tryggare hon känner sig i sin omgivning.

Jag vet exakt hur hon känner sig. Jag var precis likadan när jag var liten. Ville inte synas, ville inte höras. Jag var sån länge. Jag pratade bara när jag tyckte att jag verkligen behövde vädra min åsikt, när det kändes viktigt för mig att få berätta vad jag tyckte.

Sen halkade jag in i pr-och mediabranschen och det blev vändpunkten för mig. I den här branschen måste man prata. Jag har hållit presentationer, jag har gjort intervjuer, jag har stått på scen inför flera hundra människor och försökt vara rolig (med blandat resultat, minns att jag pratade något om ”stånd på hotellet”, be mig inte vidareutveckla) och jag har vuxit. Jag känner inte alls samma nervositet och har inga problem att prata inför folk och i grupp. Däremot väljer jag fortfarande att inte alltid prata, bara för att jag kan. Jag har fortfarande inställningen att jag pratar helst bara när jag tycker att jag har något vettigt att säga. Och jag vet att det i vissa läger har gjort att folk verkligen lyssnar när jag pratar. Kanske inte för att det jag säger är vettigt, utan kanske mest av förvåning – ”oj, kan hon prata!” – vad vet jag?

Jag och soon-to-be-sjuåringen har gjort en överenskommelse. Ett avtal som verkligen kan stå mig dyrt, men så får det bli (fråga sambon – han tycker jag är en jubelidiot). Varje gång hon räcker upp handen under lektionstid, får hon 50 öre. Hon måste kunna svaret, hon får inte bara räcka upp handen. Varje gång hon räcker upp handen och får svara, får hon en krona. Rätt svar eller fel, det spelar ingen roll, bara hon svarar.

Inser nu att det största ansvaret för min ruinering ligger hos hennes fröken. Jag kanske borde skriva något slags avtal med henne också.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,326 hits