You are currently browsing the monthly archive for februari 2010.

För första gången någonsin tippade jag alla rätt i kvällens omgång av melodifestivalen. Helt outstanding i startfältet tycker jag Anna och Peter var – vem som helst av dem får gärna ta hem hela skiten! Anna, vilken utstrålning! Man blev glad i hela kroppen!

Pappan gick med sjuåringen till badhuset i förmiddags. Han lovade henne en krona per meter hon simmade. Sjuåringen tyckte det var ett enkelt och smärtfritt sätt att tjäna 100 kronor.

Det är plusgrader. Det droppar från taken. Det stänker på trottoaren och snön blir snabbt brun. Jag jublar!
Hämtat mig lite från gårdagens bakslag. Det känns bättre och jag har hopp om livet igen. Jag har tränat på morgonen och märker att mina tidigare supertajta Diesel-jeans inte längre känns som ålskinn. Imorgon ska jag och min fina kille gå på fest, utan barn. Barnet kommer att befinna sig i sin farmors trygga vård, med sitt DS, sina filmer och en nyköpt bok i serien om ”husdjursälvorna”. Ikväll myser vi hemma.

Planerna på att utöka firman börjar ta form. Det kan bli så att jag fattar mod och anställer, istället för att ta in hjälp på konsult-basis. Jag ska alltså kanske bli arbetsgivare! Det är helt sjukt men jag börjar ändå bli mer och mer familjär med tanken. Dessutom har vi just gett oss in i ett stort, stort projekt där firman mer eller mindre också agerar som skiv- och bokningsbolag. Det är första gången firman är med från ruta ett, d v s är med i utformningen av hela artisten – namnet, bilderna, imagen; rubbet. Det är en oerhörd utmaning och ett hästjobb men fantastiskt roligt!

Kära Darin. Häromdagen bad jag dig skippa kaffebrödet ett par veckor framöver. Istället vill jag nu härmed omformulera min begäran: Snälla Darin. Skänk istället dina bullar och kakor till Tuva Novotny, som jag ikväll såg i Bröllopsfotografen. Den tjejen ser inte ut att ha käkat ordentligt på några månader…

Det går upp, och det går ner. Idag har mest varit en ”ner-dag”. Jag har också kommit till insikt om att jag inte är någon bra mamma, åtminstone inte när det gäller simskolan. Två gånger tidigare under den här terminen har jag varit med. Två gånger har något gjort att sjuåringen blivit ledsen precis innan start och grinat och vägrat hoppa i bassängen. När pappa följer med är det inga problem. Idag uppstod en liknande situation när hon skrapade i fingret i en svängdörr. Lite hud skrapades av och stora tårkanalerna öppnades. Och hon ville inte simma. Hon vägrade. Den här gången gav jag mig inte. Jag mer eller mindre tvingade henne i bassängen, med lite hot, lite mutor och en del uppmuntrande ord på vägen. Hon insåg till slut att jag inte skulle ge med mig och hoppade i. Jag stod utanför dörren till lilla simhallen och bara väntade på att hon skulle kommma ut igen, men det gjorde hon inte. Istället fick jag en stund senare se henne komma ut och simma 25 meter i den stora bassängen, utan att stanna en enda gång. Så stolt hon var efteråt! Och så glad och stolt jag var! Över henne mest såklart, men även lite över mig själv som inte föll för gråt-trycket.
Nu ska jag jobba ett par timmar, förbereda mig för ett möte imorgon bitti och det som ska göras resten av veckan.

Bakisdag, efter ett mycket lyckat ”släppkalas” på M0sebacke igår kväll. Den kvinnliga artistens spelning var magisk – hon har sån skön utstrålning från scen, stark men ändå skör på något vis. Det var fullkomligt lysande!
Efter spelningen hängde vi kvar ett tag på M0sebacke, och när personalen där började kasta menande blickar mot utgången, packade vi in oss i en taxibil, några festsugna tjejer och jag. Det var jag, ”släppartisten”, hennes kollega från annat band, omfångsrik melod!fest!valdeltagare från förra året och hennes posse och ytterligare ett par trevliga tjejer. Taxin stannade mitt på Kungsgatan, och in ramlade vi på G0lden H!ts. Påminn mig gärna igen några gånger att det inte riktigt är stället för mig. Här står körmedlemmarna från Mell0 på scen och sjunger mell0-covers, artister som förpassats ur tidigare deltävlingar uppträder och i publiken sitter bloggande kvällstidningsrep0rtrar och diggar så det står härliga till.
Jag säger inget om det. Alla har sitt, som dom går igång på. G0lden Hits är definitivt inte det som får mig att tända. Men trevligt hade vi ändå, vi snackade djupsnack om hur viktigt det är att berätta för dom man älskar att man gör just det. Älskar dom. Och jag har lovat mig själv att nästa gång jag träffar  min mamma, ska jag säga det. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag sagt det till henne. Plötsligt en dag är det för sent.

Darin, ett par ord på vägen från en PR-atkvarn: Lighten up, boy! När du blir intervjuad live i tv, visa även då lite av den där glimten i ögat som du har så fort du hamnar framför en tv-kamera och sjunger din musik. Försök att slappna av och ge inte så enstaviga, förutsägbara och tråkiga svar på frågorna du får, hur många gånger du än fått dom. Och, jag vet att det låter hårt och att man kanske inte får säga det, men skippa bullarna till kaffet ett par veckor.

Idag har vi haft visning av den färdigställda, nybyggda lägenheten i föreningen. 12 personer står nu, enligt mäklaren, på listan över intresserade.
Vid vårt senaste styrelsemöte bestämde vi att vi dagen innan visningen skulle ordna ”föreningsfika” med medlemmar och hyresgäster, för att visa upp lägenheten för alla i huset och klappa lite på den tjusiga fondtapeten. Det var åtminstone vad jag trodde. Jag satte upp lappar i trapphuset (ja, lite sen var jag med det, det ska jag erkänna) och la lappar i allas brevlådor. Därefter ilade jag till affären och köpte fikabröd, stressade ihop en stor kanna kaffe och hyfsade ihop en lagom tjusig och opretentiös fikabricka. Dessutom smashade jag 4 av mina kaffekoppar när dom ramlade av nämnda fikabricka ute i trapphuset.
Jag tänkte i mitt stilla, skeptiska sinne, och vis av erfarenhet, att det inte skulle dyka upp särskilt många.
Och så rätt jag hade. Inte ens han som hade nycklarna till lägenheten, och som var envis initiativtagare till denna lilla käcka fikastund, kom. Han hade nämligen missuppfattat tiden och trodde att vi skulle ses efter visningen idag.
Jag blev sur, grinig och irriterad och gick motvilligt med på att arrangera fikat idag istället.
Jag tänkte – återigen – i mitt stilla, skeptiska sinne att det det inte skulle dyka upp särskilt många den här gången heller, trots att initiativtagaren skickade ut ett mass-sms till alla i huset.
Och så rätt jag hade. Igen. Det var jag, initiativtagaren och den sjukt pratsjuka grannen ovanpå som kom.
Så nu har jag slösat bort 20 koppar kaffe, 4 kaffekoppar och bättrat på mitt magsår – helt i onödan.
Jag tänker fortsätta vara sur hela kvällen!

Jag har rätt klena ögonbryn, så jag förstärker färgen med ögonbrynspenna. Sån är jag. Inga operationer. Bara lite extra färg med brun penna.

När jag nyss gick in i badrummet för att sminka av mig, såg jag att jag gått runt och sett ut som David Ferrie hela dagen. Om duhändelsevis inte är bekant med David Ferrie, tycker jag att du ska vara glad över det. Han var inte nån speciellt kul grabb, definitivt ingen svärmorsdröm och är inte på något vis den snyggaste kille jag sett. Han sägs vara en av de som låg bakom mordet på JFK. David Ferrie, han förstärkte sina ögonbryn, han.

F y f ö r s a t a n v i l k e n h e l v e t e s v e c k a. Det känns helt underbart att den är över.

Ikväll försökte jag leka social och åkte hem med sjuåringen till kär vän och kontorskamrat efter jobbet. Det gick bra så länge jag satt i köket och åt tacos och drack coca-cola men så fort vi bänkade oss framför Let’s Dance somnade både jag och dottern. Så trevliga gäster är vi. Det är ju så man får skämmas…

Fick en smärre chock när jag lämnade i skolan imorse. Det var mer livat än vanligt i korridoren, killarna jagade varandra mellan stolar och under bord, några försökte dyrka upp dörren till klassrummet och när klassfröken anlände störtade två av killarna fram till henne och höll emot så att hon inte kom fram till dörren. Jag blev faktiskt chockad. Killarna menade säkert ingenting illa, men vilken fruktansvärd brist på respekt! Hon kämpade för att komma loss ur deras grepp men två sjuåriga killar, peppade av varandra, kan vara oerhört starka. Klassfröken är en ung tjej, nybakad lärare och har hängt med dom här barnen sedan sexårs. Hon sa inget. Hon bara kämpade emot och försökte ta sig fram till dörren. Klämde ur sig något om att ”ni kommer att göra er illa om ni fortsätter”. För mig kändes inte det som rätt taktik. Runt mig både stod och satt ett par föräldrar men ingen sa något till barnen. Jag gick fram och tog tag i en av killarna och sa ”så där kan du väl inte göra mot din fröken?” och då släppte han sitt tag. Man undrar ju hur det här ska sluta. Visar dom inte någon respekt mot den här tjejen nu, i första klass, lär dom ha knäckt henne innan dom går ut tvåan. Jag blir både ledsen och förbannad – den här skolgången har inte börjat riktigt som jag hade föreställt mig.

Jag vill gärna avsluta denna trötta fredagstext med en liten stillsam pratkvarns-filosofering frampå nattkröken.
Jag har alltid hört att messmör är så bra för magen. Jag har kommit underfund med varför. I den här familjen äts det emellanåt en hel del messmör. Sjuåringen har smått maniska messmörsperioder. Ibland händer det att det trycks ut så mycket messmör ur tuben (ja, det ska vara tub. I ask blir det – och framför allt ser det – riktigt oaptitligt ut) att lite av det mesiga smöret hamnar på tubens kant och torkar. Och det är slutresultatet här som får mig att fatta. När messmör stelnar blir det alldeles hårt. Väldigt hårt. Min slutledning säger mig då att när messmör stelnar i magen och tarmarna, blir det också alldeles hårt. Och lägger sig som cement på tarm- och magvägg och skyddar på så sätt mot allehanda förgiftningar, som t ex Galna Kräksjukan.

Tänk om man skulle gå och ta sig en nattamacka med messmör…

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,326 hits