Alla barn tjatar, mer eller mindre. Mitt eget barn tjatar. Det kan jag hantera, ibland bra och ibland mindre bra (men det ser jag som min rätt som hennes förälder). Något jag upptäckt är att jag definitivt inte klarar av tjat från andras barn. Sjuåringen hade en liten väninna som sov över och jag hann knappt slå upp ögonen förrän hon kläckte ”jag är hungrig, jag vill äta frukost nu!”. Jag studsade till lite, eftersom jag är så ovan vid just dom orden. Min egen unge kan gå halva förmiddan utan att säga ett knyst om frukost så jag tog det inte så seriöst. Det dröjde ungefär 20 minuter innan nästa: ”nu är jag jättehungrig, när är det frukost egentligen?!”. Efter frukost tjatades det vidare om tuggummi och diverse lekaktiviteter utanför huset. Vad är det med ungar nuförtiden? Måste man smälla upp hoppborgar, cirkusmaneger och blåsa ballongdjur varje söndag? Vad hände med att hitta på egna lekar och aktiviteter? Jag försökte hantera tjatet bra – jag kunde ju inte direkt säga till väninnan det jag brukar säga till sjuåringen när jag hört ”jag vill!” för hundraelfte gången.
Lägg därtill en förmiddag med ett brottande med att försöka installera comhem’s trådlösa bredband, så är det lätt att förstå att tålamodet inte direkt stod/står på grönt. Nu, mer än 12 timmar senare har jag fortfarande inte fått igång det. Supporten stängde klockan 18, så därifrån får jag ju ingen hjälp. Jag hade tänkt försöka jobba hemifrån imorgon. Det kan jag göra, men det hade varit bättre att kunna göra det med en bra bredbandsanslutning och inte med ett uselt mobilt bredband. Dessutom, kära comhem, borde man väl få lite nya användaruppgifter, så som ny mailadress, när man skaffar nytt bredband? Det har jag inte fått. Klockan 8 imorgon bitti hänger jag på (telefon)låset. Och jäklar, vad jag ska tjata!

Annonser