You are currently browsing the monthly archive for juni 2010.

En timme kvar innan avfärd mot Arlanda.
Jag är klar, så klar jag kan bli.
Snart. Sangria. Sol. Stressfri.

Annonser

En sista skitdag på jobbet, med en liten konfrontation som grädde på moset.
Jag vet vad jag kan, jag vet hur jag ska sköta mitt jobb, jag vet vad jag ska säga, hur jag ska säga det och till vem. Jag tänker inte trippa på tå för kreatörer med stora egon. Ju färskare i sitt gebit, desto större ego. Jag vet när jag gjort fel, men jag tänker inte krypa för det i evighet. Jag ber om ursäkt och sen går man vidare. Älta inte. Och skaffa en annan PR-atkvarn om du inte kan lita på att jag sköter mitt jobb.

05:15 imorse ringde klockan.
Det kändes som om jag just somnat (fast jag faktiskt sovit i hela fyra timmar). John Ajvide Lindqvist och hans Pappersväggar låg bredvid mig på huvudkudden, där jag förlorat greppet om honom under natten (fascinerande bok, by the way).
Upp gick jag. Det hade jag ju bestämt. Det handlade inte om medverkan i något morgonsoffa-program imorse. Det var inte därför jag gick upp tidigt. Nej, nu handlar det om att färdigställa det som går att färdigställas jobbmässigt inför semestern – knyta ihop säckar, fästa lösa trådar och göra färdigt det där sista. Ikväll ska det hinna städas (ärad bror ska bo i lägenheten medan vi är borta och det värsta dammet måste bortbortbort), bytas sängkläder, vika sista tvätten, plocka in tvätt, byta kattsand i lådorna, klippa kattklor, skriva förmaningslappar till ärad bror, raka benen (inte på min bror, dock) packa och så oroas lite för flygresan.

Datorn får följa med. Det känns inte som om jag kan släppa jobbet helt, även om jag verkligen ska koppla av. Ju mer jag löser idag, desto mer avkoppling från och med imorgon. Det är därför jag suttit här sedan 06:00 imorse…

Jag måste tyvärr erkänna: det ska bli väldigt, väldigt skönt att få vila från dom här två kärvänliga krabaterna i tretton dagar. Det är inte bara på varandra dom klättrar, dagarna i ända. Från det man vaknar till man går och lägger sig, är dom liksom… mitt i ens ansikte – precis hela tiden! Maken till påträngande katter får man leta efter.

Fin gåva…

….från fint (?) barn….

Javisst, ja. Jag har ju alldeles glömt att blogga om det.
På fredag åker den lilla familjen tillsammans med annan lite större familj till lånat hus i Spanien. Costa Blanca, 1 mil söder om Torrevieja. Campo de Tjolahopp-amor någonting. 13 dagar. 150 meter till stranden. Två terasser, en med förmiddagssol och en med eftermiddags-dito. Ungefär fyratusentrehundratolv golfbanor, för dom som är intresserade av sånt.

Hade jag gjort den där gastroskopin (fasen, jag skulle ju inte prata om den, sorry!) idag hade den säkert visat en lätt irritation på tarmen. Jag har fullt upp med att på något vis komma till jobb-avslut, knyta ihop alla lösa trådar inför artists TV-framträdande på lördag, samtidigt som jag inser att jag inte har packat en endaste pinal. Skitsamma! Jag tänker packa lätt och snabbt. Det finns tvättmaskin i huset, och man behöver inte speciellt mycket kläder om man planerar att ligga på en strand i tretton dagar. Jag längtar så att jag håller på att bli helt vettvillig!
Det enda som gnager lite, är flygresan som sagt. Men i den andra familjen finns en liten kvinna, som är tio gånger så flygrädd som jag. Hennes rädsla förtar lite av min, känner jag. Och hon har roliga piller man kan knapra om det kniper…

Blev vittne till en fräck cykelstöld när jag kikade ut genom köksfönstret tidigare ikväll. Tre killar i hoodies lyfte en cykel över den drygt en och en halv meter långa stolpen den stod fastkedjad vid (hur man nu kan vara så dum att man låser fast sin cykel vid en sån). Jag öppnade fönstret och ropade: ”du, var det där verkligen din cykel?”, varvid jag fick en jäkligt dålig förklaring om en borttappad cykelnyckel. Innan jag hann leta upp mobilkameran och plåta dem, hade dom försvunnit. Sen kom jag på att det kanske inte var det smartaste jag gjort idag. Kanske kommer dom tillbaka senare inatt och pajar en ruta till lägenheten, eller nåt…

En sista liten grej om gastroskopin jag lyckades övertala mig själv att göra. Jag lovar, jag släpper det sen.
Men visst är det egentligen ganska konstigt att man nojar mer över undersökningen i sig än vad undersökningen ska visa? Jag var inte ett dugg nervös över att kanske få ett besked om begynnande magsår eller något ännu värre. Jag var fullt fokuserad på att oroa mig gråhårig(are) över den där slangkameran…

Då var gastroskopin överstökad då. Och jag fick inte bli sövd.

När man är som jag, läser man förhållningsregler och instruktioner med flyktiga ögon och väljer att lagra det lite hur som helst i huvet. Jag läste ”du får inte äta sex timmar före undersökningen”. Vad jag valde bort var ”du får inte äta eller dricka sex timmar före undersökningen”. Eftersom jag åt min sista tugga igår kväll kompenserade jag glatt min hunger imorse med vatten, typ en halv liter eller nåt. Jättebra, inte.
När jag kom till mottagningen upplyste dom mig om att jag missat den lilla men viktiga detaljen och alltså inte kunde sövas. ”Men vi kan försöka ändå, om du vill, så du inte åkt hela vägen förgäves”. Jag var redan inne på att boka om tiden till ett annat datum, men när dom klappade mig tröstande på handen och talade vänligt till mig och samtidigt lockade med lugnande medel, tänkte jag ”ämen, va’ fan! Jag kan ju inte mer än spy på dom i värsta fall”. Och så gjorde jag undersökningen.
Hulkade gjorde jag, trots att dom bjöd på spädbarnsslangen och en massa lull-lull i blodet som gjorde mig lugn som en filbunke. Men det gjorde liksom inget. Livet var rätt skönt och flummigt just då och det tog inte mer än någon minut, så var det över. Och undersökningen visade inte på några som helst sår eller andra otrevligheter. Den gode doktorn mumlade något om intolerans mot laktos eller gluten, eller vad det var. Jag minns inte så noga. Jag var fullt upptagen med att flyga lite…

Jag tar gärna en tripp igen med det där lugnande inför flygresan på fredag….

Hörde på radionyheterna om en svensk familj som adopterat en liten tjej från Gambia. Idag är tjejen 13 år och tillbakalämnad till sina släktingar i Gambia, eftersom hennes svenska föräldrar tyckt att hon varit ”jobbig och stökig”.

Jösses. Jag slutar aldrig förvånas över hur folk beter sig. Visst, jag känner inte till alla fakta i målet, så jag borde inte döma utan att hört mer, men ett enda faktum kvarstår:
Ett barn är ditt för livet, vare sig du adopterar eller föder det själv. Ett barn är en fantastisk gåva, inte alltid självklar, och som förälder kan man – nej, ska man! – bara försöka göra sitt bästa. En unge som går in i tonåren b l i r jobbig och stökig, det är det som ä r tonåren. Det är då man prövas som förälder och då man verkligen ska finnas där.

Jag blir så in i helvete förbannad!

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,558 hits