You are currently browsing the monthly archive for september 2010.

Vi gillar olika.
Varför är vi såna? Varför måste vi gruppera oss för att känna oss som normala svenskar? Varför måste alla tycka lika, om vi nu ska tycka olika?
Varför är det fult att ha en annan åsikt än den stora massans? Det handlar om så mycket mer än roten till den här ”Jag gillar olika”-kampanjen. Det är fult, elakt och dumt att ha en avvikande åsikt, att se annorlunda ut, att klä sig annorlunda. En glad fasad ska vi ha; käck, lycklig och pastellfärgad. Alla ska ha prydliga, välstädade hem och ingen skit i hörnen, man ska vara politiskt korrekt och alla ska tycka lika. Fast olika. Och så går man där och muttrar bakom sin köksgardin, det puttrar och jäser i den svenska folkhemskroppen, för inom oss alla bor det politiskt okorrekta smålymlar som borde visa sig oftare.
Sverige kan inte gilla olika förrän vi beter oss olika.

Den är över nu. Den var väldigt intressant, väldigt välbesökt. Och jag kom hem, trots allt. Med ”trots allt” menar jag ett trafikmässigt avbrott pga trasiga strålkastare, jag la bort mitt ena par glasögon och min klocka blev jag av med någonstans längs vägen. Jag är som sagt glad att jag kom hem, trots allt. Ännu gladare är jag att jag fick med mig en halv meter hög bokstapel hem. Nu behöver jag inte köpa böcker på tre år. Och jag ska frossa i Jo Nesbo.

Kommit till en annan insikt. Författare ska jag nog inte jobba med. Svårgenomträngliga var ordet. Lite skörare och med lite kännbarare egon än musiker. Dessutom klarar jag inte folk som inte är som folk. Men jag är beredd att omvärdera min åsikt, närsomhelst.


Man får göra avbrott från mässframträdanden och göra signeringar i den kommersiella, musikaliska verkligheten.


Man får lyssna på kloka och insiktsfulla föreläsningar…


Åhörarna tyckte också det var intressant.


Det är direktsänd radio, i det här fallet var det P1.


Och det är lite mer lättsmält litteratur, i det här fall tidningen 1eva!


Sen åkte vi till Högsbo och artisten fick sjunga och signera sin nya skiva i den stora, stora elektronikbutiken.


Därefter var det dags att i flygande fläng bege sig tillbaka till sina litterära åtaganden i förlagsmontern.

En hel dag på mässan är över, med ett stressat avbrott för en signering i Högsbo.  
Det är kul, det är varmt, intensivt och väldigt, väldigt mycket folk. Förlagets lilla backstagerum är en skön oas där man kan sitta ostörd och vila fötterna. Hade för avsikt att gå runt och shoppa lite böcker. Det slutade med att jag handlade tre stycken i ”vårt” förlags monter, för att jag inte orkade forslas runt i människomassan. Dessutom har dom väldigt mycket bra böcker. Jo Nesbø skriver kanonbra böcker om Harry Hole t ex. Var tvungen att införskaffa ”Hundraåringen som klev ut…” för att se vad om orsakat sån enorm bokförsäljning. Boken har sålt över 420.000 ex, det är inte klokt! Tänk om musikbranschen kunde nå upp i dom siffrorna igen.

Nu får jag softa på rummet en stund. Klockan 8 äter vi middag med förlaget. Och Jo Nesbø.

En liten stilstudie över den kvinna som nästan helt tagit över min arbetstid ett par veckor.
Tur att hon faktiskt är världens bästa…
(om du ”lånar” någon bild, fråga gärna först)

När jag kom till Bokmässan var det första jag gjorde att slarva bort mina glasögon. Det var ju oerhört smart gjort! Omgiven av böcker och jag kan inte läsa ett jota, eftersom jag nuförtiden är vanvettigt synsvag. Och blindskrift hinner jag inte lära mig på en eftermiddag. Jag blev tvungen att köpa ett par läsglasögon. På långt håll ser jag lika dåligt som med de vanliga glasögonen som korrigerar brytningsfelet, men jag får fullständigt läsfokus när jag läser. Noll komma tre, eller tre komma noll – jag lär mig aldrig. Men läsa det ack så viktiga dagsschemat kan jag. Och när jag träffade Jan Gui110u var jag bara glad att jag är synsvag.

Det har börjat skymma ute. Jag, pappa och min dotter befinner oss utanför ett stort hus. Det är full rörelse omkring oss, folk överallt. Vi går in i ett hus, ett rött hus. Pappa kommer på att han måste gå iväg. Min dotter vill följa med honom. Hon tittar bedjande på mig, jag tittar på pappa och han nickar omärkligt. Jag låter dem gå, samtidigt som jag har en smygande oroskänsla inom mig.
Tiden går. Ännu mer tid. Ingen kommer. Plötsligt är det kaos omkring mig. Folk springer omkring, några skriker och jag ser elaka leenden hos vissa av dem. Stämningen är hotfull och oerhört otäck. Jag blir livrädd. Går ut och ser mig omkring. Letar efter en pappa och hans barnbarn. Kommer på att jag kan ringa hans mobil. När han svarar hör jag den djupa bedrövelsen i hans röst och han viskar nästan: ”Jag har tappat bort flickan…”.

Efter den mardrömmen vågade jag inte somna om igen. Klockan var ett och jag mådde fysiskt illa.

Mycket möjligt att ingen ens noterat, men bloggen har verkligen blivit åsidosatt ett tag.
Det är mycket i livet. Hela tiden. Jag har lärt mig att (åtminstone försöka) uppskatta det, inte klaga över det. Det skulle vara åt helvete om det var tvärtom.
Jag har skaffat mig lärdom om en hel massa andra saker, stora och små. Jag har blivit ifrågasatt, jag har skapat besvikelse och lite muttrande. Jag lär mig att lyssna på det som sägs, ta till mig det jag behöver för att lära mig något och växa, gå vidare. Återigen lär jag mig att lyssna på magkänslan. Den där som säger när det inte är bra, redan från början.
Jag lär mig också att inte bryta ihop och gå sönder när man inte funkar med alla. Det är inte ens möjligt att det kan vara så att alla älskar det man gör, hela tiden. Ibland funkar det inte. Och jag dör inte av att någon inte delar min uppfattning och tycker som jag.

Det är mycket jobb. Hela tiden. Förra veckan var den mest hektiska hittills i år. Men jag lär mig. Och jag lär mig tackla både medgång och motgång. Det är en skön känsla.

På kvällarna kryper jag upp i soffan och låter sjuåringen ligga tungt på min vänsterarm. Det är ganska ofta jag som somnar först.

Och sambon har varit hos tandläkaren. Inga hål, den här gången heller. Den karln har tänder av järn, jag lovar. Han har inte haft ett hål på dom åtta år vi varit tillsammans.

Och igår köpte jag en mascara för 290 spänn. Någon så dyr mascara har jag aldrig någonsin köpt. Är den inte bra tänker jag sluta måla mig för alltid.

När vi ändå är inne på det där med yta. Jag har bytt hårfärg också. Borta är den blekta blondinen. Nu är det rågblont. Det tog många dagar innan jag accepterade den nya färgen. Hela jag blev på något vis… tråkigare… Nu får jag hela tiden höra att den här färgen är mycket, mycket bättre och att den verkligen klär mig, och är så mycket mer naturlig för mitt ansikte. Så jag antar att det är den här färgen som gäller ett tag nu…


När man varit ensam några dagar, måste man fylla tomrummet med något.
Möt mina nya kängor. Jag är barnsligt förtjust i dom.

16:20. Då landar planet från Berlin på Arlanda. Snart är han hemma igen.
Han lär vara trött och somnar säkert tidigt, men han är hett efterlängtad.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,425 hits