You are currently browsing the monthly archive for november 2010.

Och så ändrade jag mig igen. Och tackade nej till att medverka i artikeln.

Jag sa okej till att medverka i den där artikeln om första intrycket. Vi får se om det blir nåt av det. Det var ett rätt intressant ämne och att höra en retoriker och fyra andra berätta hur jag uppfattas första gången kan bli spännande. Alltid lär man sig något.

Nu har vi firat åttaåringen med party i tre dagar. Det räcker, va? Om en månad är det jul och då blir det presentregn igen. Jag kommer att sätta maxgräns på ett paket per farmor/mormor/förälder. Så här kan vi inte fortsätta. Ungen är spoiled rotten!

Melodifestival-jobbet som redan inletts, har gjort att jag måste tänka om lite gällande en del andra saker jag pratat löst om att göra. Den här hösten har inte varit fullt så rolig och det känns som om jag tappat kontrollen lite. Bitvis tycker jag att jag gjort ett dåligt jobb och inte hunnit med på det sätt jag skulle vilja och som jag brukar. Det har varit många projekt och inte riktigt den hjälp jag trott jag skulle få. Det har inte med hjälpen i sig och personligen att göra, det handlar om att hjälpen har ett annat jobb som ska avslutas och inte gett vårt samarbete tillräckligt med utrymme.

Nu sitter jag och avbryter inledda samarbeten (som jag inte skrivit avtal på och som mer eller mindre inletts för att jag varit ”för snäll” och lovat mer än jag kan hålla) och tackar nej till alla förfrågningar jag får. Vi får hoppas att det går att kombinera melodifestival med annat som kräver uppmärksamhet under senvintern och våren och att hjälpen kan köra fullt efter nyår.

Och ändå… på mel0difestivalspressk0nferensen i måndags fick jag frågan hur det ser ut för mig arbetsmässigt i april. En stor och intressant aktör i branschen. En sån där man inte gärna säger nej till.

Blundar. Kör. Så det ryker.

Plura: ”Christer är tydligen konditor i botten. Säger han. Eller mytoman. Det är svårt att avgöra vilket.”

Jag älskar Plura.
Och så hade han Dregens flakmoppe-t-shirt på sig.

Jag måste skratta lite. Jag har fått en fråga om att medverka i en artikel i en månadstidning för medelålders kvinnor, såna som jag själv. Reportaget ska handla om vilket intryck man gör när man träffar okända människor för första gången.

Är det dags även för mig att träda in i offentlighetens ljus nu alltså?
Hrm. Jag är lite skeptisk.

Det rullar på. Av bara helvete.
Avslutar strax ett par projekt. Påbörjar ett mastodontprojekt som tar mig och tävlande artist till Luleå 2 februari nästa år. Bråda dagar.
Här läggs det definitivt oändligt mycket mer krut på produktion, scenframträdande och kläder än vad jag är van vid sedan tidigare. Samtidigt är det kul, för jag gillar artisten och låten. Hur det sedan går, ja det kan man ju aldrig någonsin säga någonting om i förväg. Nu kör vi!

Var på återbesök hos kiropraktorn i fredags, andra gången på en vecka. På vägen dit upptäckte jag: värken i skulderbladet och axlarna är i princip borta! Jag har känt mig piggare och gladare än på mycket länge och när jag la mig på britsen kunde denna underbara kiropraktor bara konstatera – jag har svarat oerhört bra på hennes behandling! Hon var själv förvånad. Det skick jag var i när jag kom till henne första gången fick henne att tro att jag skulle behöva betydligt mer innan kroppen skulle börja svara. Nu har vi på gett kroppen en utmaning – jag ska tillbaka till henne om en och en halv vecka. Då vet vi om det bara var en temporär förbättring eller om det verkligen håller i sig och inte går tillbaka i gamla hjulspår. Innan återbesöket där hinner jag klämma in ett nytt besök hos massören också. Det ska bli intressant att höra om han kan känna någon skillnad.
Däremot gjorde hon ett stresstest (”håll fingrarna här och här, och håll emot mitt tryck så mycket du kan med armen uppsträckt”) som visar att jag lider av stress. Tyvärr kommer det nog inte att bli speciellt mycket bättre tills vi ses nästa gång. Nästa vecka blir inte rolig och det känns i magen redan nu.

Det är så fascinerande att jag lyckades springa på den bästa kiropraktorn i hela världen, bara så där. Henne släpper jag aldrig!

Näe. Jag hann inte börja ”Dag 1” idag heller. Hade det funnits tid hade jag kanske också kunnat blogga lite om intressanta möten, divafasoner, om dalande och stigande stjärnor. Det var ju en förskräcklig tur att det inte fanns någon tid över för det.

Däremot måste jag klämma ur mig ett litet inlägg om pälsen. Eller rättare sagt Pälsen. Den kräver stor bokstav, den där Pälsen. Jag sprang på den för två veckor sedan, på Beyond Retro vid Zinkensdamm. Provade den. Den satt som gjuten. Trots att jag är en kortvuxen liten människa, knappt en smygfis hög, satt den riktigt fint. Köpte den inte då, finpälsen. Blev lite dumsnål och gick och grämde mig ett par veckor. Idag gick jag in i affären igen och det var som om den ropat på mig. ”Jag hänger här tills du kommer! Jag visste att du skulle komma tillbaka. Jag är menad för dig!”. Slog till och nu är den min och jag ångrar mig inte en sekund.

Kragen är stor och fin; mitt huvud sjunker in fint i allt fluff och liksom… försvinner. Pälsen når mig nästan ner på ankeln. Jag ser ut som en hallick. Fast kvinna. En pimpad PRatkvarn. Word!

Då var det klart, då. Marie Serneholt och Rickard Olsson. Känns kanske inte som det hetaste paret i världshistorien, men de kommer säkert att vara stabila och trygga. Rickard är proffsig som få, och lite avkoppling från det där ”Vem vet mest”-evighetsprogrammet kan han ju definitivt behöva.
Dessutom fick han sitt första barn exakt samtidigt som vi. Bara en sån sak gör att man tycker om honom.

Och som sagt, hastigt och lustigt klev man (troligen) in i den där svängen igen. Idag har jag lyssnat på låten. Bakom låsta dörrar, med full ljudisolering och med pappret om tystnadsplikt undertecknat. Jag säger ingenting. Men jag diggade.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits