Jobbar och sliter, samtidigt som jag försöker slappna av i kroppen för att behandlingen – den där jag inte skulle tjata någe’ mer om – inte ska vara bortkastad. Det känns ändå som om åtminstone den senaste blev det, eftersom jag direkt efter kiropraktorbehandlingen upplevde en djävulskt stressig eftermiddag.
Well, that’s life. Allting har en ände (men korven den har två). Det som gör mig lite ledsen är det känns som om avlastningen i form av en anställd försvinner längre och längre bort i fjärran. Det är svårt att komma till ordentligt avslut och bestämma något, och nu verkar det som om arbetsförmedlingen inte längre är så villiga att betala ut nystarts-bidraget. Då faller tyvärr det hela, eftersom jag inte drar in så pass mycket att jag har råd med en anställd på 100%. Vi håller på att titta på annan lösning, och under tiden jobbar hon för mig på timme på sitt håll, några timmar i veckan, medan jag håller på att bränna ut mig i båda ändar, eftersom företaget ändå tagit på sig projekt för två (det var det där med korven, va?).

Har också upptäckt att det är svårt att motivera en anställd att bli precis lika engagerad som en själv i alla projekt, att verkligen brinna. Det är inte alltid jag brinner för själva projektet, men jag brinner för att utföra uppgiften jag tagit på mig. Eftersom jag har den dåliga vanan att leva med mitt jobb 24 timmar om dygnet och har svårt att koppla bort jobbet och tänka på annat, blir skillnaden i engagemangsgrad väldigt tydlig. En anställd har egentligen en väldigt sund inställning till sitt arbete, en inställning som jag önskar att jag kunde ha lite mer av.

Men. Idag har vi varit och köpt skridskor till soon-to-be-åttaåringen. Imorgon åker vi grillor på eftermiddagen, hela den lilla familjen. Sedär, jag kan ju koppla bort jobbet om jag vill…

Annonser