You are currently browsing the monthly archive for december 2010.

Samma känsla kom över mig även den här julen. Det är faktiskt inte utan att man känner sig lite snuvad på konfekten.
Man städar, fixar, donar, pyntar och stressar runt för att hinna med allt det där som är jul. Och så kommer julafton, och vi samlas – släkt, vänner och umgås. Frossar i mat, delar ut klappar till barn som frossar i gåvor. Klockan elva åker man hem. Och så är det över. I år kändes det inte ens som jul under julmiddagen. Visst, det är trevligt att umgås med sina nära och kära, men julen känns inte längre så… nödvändig. Det är mysigt för barnen, men det är så… mycket. Och när jag fick höra statistik på hur många som skulle kunna tänka sig att sälja julklapparna dom inte är nöjda med på Blocket, ja, då känns det liksom unket på något vis.
Det känns nästan som om jag har mer julkänsla från lucia och fram till dagen före julafton.
Jag antar att det är det man menar när man pratar om att det inte är målet som är det viktiga, utan resan dit.

God Fortsättning!

Ni är några tappra som fortfarande läser här. Er vill jag önska GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!
Ta hand om er – annars kommer någon annan och gör det.

Visst händer det att jag stöter på uppdragsgivare som har lätt hybris, mer kreativitet än talang eller som lider av någon slags arbetsnarkomani och ett artisteri som är sprunget ur lätt ångest. Det är däremot ytterst sällan som jag träffar artister, konstnärer, som mår riktigt dåligt. Alltså dåligt på riktigt. Det har jag gjort nu och det var absolut inte någon helt igenom trevlig upplevelse. Jag är glad att jag hade sällskap med mig, även om jag tror att sällskapet lite triggade igång beteendet. Han pendlade mellan att vara redig och klar och berätta om sitt konstnärsskap till att nästan hyperventilera. Jag är tacksam att detta bara var ett spontant spånmöte, mest initierat för att vi skulle få träffas. Det här är en kille som har en talang och en begåvning och en idé, men jag skulle aldrig någonsin kunna jobba med honom.

Inser samtidigt hur bra jag själv faktiskt mår. Hur långt jag har kommit med mig själv och att jag kommit en bra bit från det offerbeteende jag haft tidigare. Att skylla mitt beteende på det som hänt långt tillbaka i tiden, på hur jag behandlats och växt upp, som jag länge gjorde. Istället för att lära mig av det och gå stärkt ur det, som jag känner att mer och mer gör. Det självförtroende jag har idag har byggts ur många händelser – att jag lämnade en destruktiv relation, att jag i och med pappas sjukdom och död fick ett perspektiv på relationen till pappa och en helt annan relation till min mamma. Många saker som förändrat mig på bara några år.

En kvinna i min närhet har det tufft. Så tufft att jag inte riktigt förstår hur hon orkar. Hennes dotter, 16, har blivit omhändertagen enligt LVU, eftersom man anser att det är fara för hennes liv. Och jag inser plötsligt hur viktigt det är att vi som föräldrar är ”där”, sätter tydliga gränser och tar kommandot.
En flicka som farit illa och som inte fått någon hjälp, trots att både föräldrar och barn vädjat, krävt och fullt självklart borde fått. Istället har man själva försökt gå vidare; lindat in i bomull och i flera år tassat på mjuka fötter, torkat tårar och oroligt betraktat. Och det visar sig att ömhet, förståelse, lite naivitet och ett överseende agerande – hur sprunget det än är ur ändlös kärlek – kan vara lika förödande som att inte bry sig alls. Jag lider med henne, jag lider med hennes dotter samtidigt som jag verkligen, som utanför stående, kan se varför de hamnat där de är idag.

Duschat. Gjort frukost. Lämnat barn i skolan. Rensat handfats-avloppet i badrummet. Bryggt kaffe.
Nu torde det vara dags att börja jobba ”på riktigt”.
Ikväll äter jag och kollegan julmiddag (men ingen julmat) på Folkoperan.

Hur säkra, eller osäkra, bör vi egentligen känna oss i det här läget?
Själv kommer jag inte att ge mig in i den kaotiska julkommersen inne i stan mer än vad jag absolut behöver (och nu minns jag med ens att jag kommer att vara just där imorgon, någon timme efter lunch). Tänk om det händer igen?
Jag gläds inte åt tanken att min sambo varje dag åker och jobbar i Gamla Stan, turismens själva nav i vår huvudstad. Inte heller att jag och min familj bor nära ett av de mål som säkert skulle vara aktuellt för attack, inte minst för att det ligger vägg i vägg med en stor tidningsredaktion. Städer som New York och London som levt med den här typen av hotbild i många år vet hur man agerar, men hur förberedd är man egentligen på att hantera något liknande i Sverige? Jag kan inte tänka på det utan att tycka att det är ganska otäckt.

Mitt i den pågående julhandeln i trygga Sverige händer det.
Det får en onekligen att stanna upp en stund och tänka.

Tar in historier, nyheter och små berättelser runt omkring mig. Det kan handla om allt möjligt, från den minsta triviala lilla skojiga anekdot till en berättelse om en infekterad relation och påstådda övergrepp. Jag lyssnar, och jag roas alternativt chockas och förfasas, men bara i stunden. Efter en stund har jag gått vidare och nästan glömt hur glad eller arg jag blev. Jag vet inte om det bara är jag och bara just nu, men jag orkar liksom inte ta in så mycket längre.

Något som däremot berörde mig och gjorde att jag för en stund kände att det faktiskt finns hopp för mänskligheten var en artikel jag läste i lokaltidningen för några veckor sedan. Två killar i yngre tonåren hade uppmärksammat en herre på en badplats som betedde sig konstigt mot barn på stranden. De kontaktade polisen, som haffade mannen och det visade sig att han hade hela datorn hemma full med barnporr.

Jag blev nästan tårögd när jag läste det. Vilka killar! Heder och medalj ska dom ha.

Nyss ringde J0han K!nde.

Om man går och klipper sig för dyra pengar, borde man inte kunna förvänta sig att håret blir ordentligt och framförallt jämnt klippt då?

Uppenbarligen inte.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,313 hits