Igår var jag på konsert. Mina operadamer hade tillställning i den vackra Skeppsholmskyrkan, som jag aldrig varit i förut. Strax innan paus var det en man i publiken plötsligt tuppade av och det utbröt en stunds lätt men väldigt kontrollerad kalabalik. Allt gick bra till slut och mannen piggade på sig – slutet gott, allting gott. Och att tuppa av ackompanjerad av vacker sång är ju inte det allra sämsta.
Det var första gången jag fick uppleva de bevingade orden: ”finns det någon läkare i publiken?”. Och det kan jag säga – det fanns det. Till och med två. Det där ska man pröva egentligen, närhelst det är stora folksamlingar – på konserter, i köer, på bio. ”Finns det någon läkare i sällskapet?”. Bara för att kontrollera liksom. Uppenbarligen vet man ju aldrig när man kan tuppa av.

Annonser