En kvinna i min närhet har det tufft. Så tufft att jag inte riktigt förstår hur hon orkar. Hennes dotter, 16, har blivit omhändertagen enligt LVU, eftersom man anser att det är fara för hennes liv. Och jag inser plötsligt hur viktigt det är att vi som föräldrar är ”där”, sätter tydliga gränser och tar kommandot.
En flicka som farit illa och som inte fått någon hjälp, trots att både föräldrar och barn vädjat, krävt och fullt självklart borde fått. Istället har man själva försökt gå vidare; lindat in i bomull och i flera år tassat på mjuka fötter, torkat tårar och oroligt betraktat. Och det visar sig att ömhet, förståelse, lite naivitet och ett överseende agerande – hur sprunget det än är ur ändlös kärlek – kan vara lika förödande som att inte bry sig alls. Jag lider med henne, jag lider med hennes dotter samtidigt som jag verkligen, som utanför stående, kan se varför de hamnat där de är idag.

Annonser