You are currently browsing the monthly archive for januari 2011.

Snart väntar fyra hektiska dygn i Luleå, då första deltävlingen i Melodifestiva1en drar igång. Det blir min tredje medverkan, den här gången jobbar jag för någon helt annan än tidigare. Som jag inte känner och inte vet hur hon funkar under press. Det borde göra mig lite pirrig i magen, men det enda jag är nervös för just nu är den jävla flygresan upp. När ska jag någonsin bli kvitt min rädsla för att flyga?

Jag går i valet och kvalet. Sedan flera månader har jag satt håret på utväxt. Det innebär att jag just nu är i någon slags ingenmansland gällande frisyr. Jag har ingen. Och jag velar. Ena dagen vill jag ta en rakapparat och bara raka bort eländet; gå tillbaka till gamla hederliga PRatkvarnen som kunde kliva ur duschen och gå direkt till jobbet, utan att behöva fixa ett endaste dugg med håret. Andra dagen ser jag bilder när jag har extremt kort hår och säger ”nej tack, aldrig mer”.

Snacka om ilandsproblem.
Världen brinner och jag orkar bara bry mig om mitt hår. Jag borde skämmas. Nu går jag och lägger mig.

Fast jag tror ändå jag har bestämt mig hur jag ska göra med det. Håret alltså.

Ett litet åttaårsdrama har just utspelat sig.
Min dotter ville inte dela säng med de två övernattarna, hon gillade inte tanken att dela en 1.40’s bred uppblåsbar säng på tre, lagd ovanpå vår dubbelsäng utan ville sova i sin egen säng. Fair enough, tycker jag. Det tyckte inte de båda övernattarna (eller rättare sagt en av dem, den andra sa inte speciellt mycket), som kände sig kränkta och ”bortvalda”. Jag försökte förklara – ni ska bara sova, det spelar ingen roll vem som sover var. Det hela slutade med att min dotter satt och halvsov i soffan och de två gästerna surade på toaletten. Dottern kravlade in till sin säng och somnade som en stock, och nattgästerna ringde efter föräldrarna. Så imorgon när lilltjejen vaknar, blir hon säkert ledsen igen. Och mitt mamma-hjärta blöder. Ett första kompisbråk.

Fästmannen är på musikmässa på franska rivieran. Jamenvisst. Det får mig osökt att tänka på när han skulle resa till USA för en annan mässa, South By Southwest tror jag det var. I passkontrollen får han den obligatoriska frågan: ”Business or pleasure?”. Han svarar: ”a little bit of both” och blir ombedd att vidareutveckla. Hans engelska är väl inte helt tydlig efter flygresan, vad vet jag, men till slut blir han lite irriterad över att dom inte fattar. Fan, hela kön består av musikbranschfolk på väg till denna stora mässa, förstår dom inte att han också ska dit? Han yttrar då de självklara och numera bevingade orden: ”It’s a mess!”.

Sitter och tittar på P3 Guld-galan. Jag är inte där. Jag hade nog kunnat åka, men sambon är på mässa i Frankrike, och jag kommer snart att vara bortrest flera dagar när Melodifestivalen drar igång, så jag är hemma istället och myser med åttaåringen. Inom parentes måste sägas att hon inte myser speciellt mycket med just mig idag, dock. Vi körde vårt race igår, d v s somnade i soffan i de skälvande slutminuterna av Let’s Dance. Idag har hon två kompisar på övernattningsparty och jag är mest betjänt, hushållerska och finansiär. Nåväl. Det gör jag så gärna.
Nöjer mig som sagt med TV-sändningen av P3 Guldgalan, Grammis sitter fortfarande i kroppen så det hade blivit lite mycket med en storfest till så tätt inpå.

Galan är sådär, va? Även om nu Oskar Linnros gjorde väldigt fint ifrån sig i ”25” alldeles nyss. Över lag är artistuppträdandena bra, men presentatörerna och mellansnacken är riktigt dåliga. Det är svårt att göra TV av radio också, dom har inte riktigt lyckats med produktionen. Många kameror, men tragglig produktion. Och är man inte trött på ironi och när folk driver med annat folk? Det är jag. Väldigt, väldigt trött. Jag älskar när människor är snälla mot varandra, på riktigt.

Människa med generalknas störs av grannen och grabbar första bästa förskärare och hugger ihjäl honom. Det är ju helt fruktansvärt. Man får uppenbarligen passa sig för grannarna nuförtiden. Det mest intressanta i det som t ex Aftonbladet skriver är hur man vinklar det; att nittionåringen kan ha mördats av misstag. Det var inte nittonåringen som förde oväsen, det kan ha varit en annan granne.

”För 39-åringens försvarare Krister Holmkvist kommer de nya uppgifterna som en total överraskning.– Min klient verkar så säker på att ljuden som irriterade honom kom från Jonathan”, säger han.

Det låter nästan som om han försöker försvara sin klients beteende. Som om handlingen hade varit försvarbar om han hade haft ihjäl rätt granne som störde…

Jag vet inte om det var så smart att skaffa tre olika par glasögon. Ett par terminalglasögon, ett par att bäras vid tv-tittande och bilkörning och ett par läsglasögon. Jag, som lägger bort saker fler gånger i veckan än folk käkar lunch, har nu alltså gett mig själv möjligheten att lägga bort inte bara ett utan tre par glasögon. Vi får se hur det går.

I måndags hamnade jag hastigt och lustigt på Grammisgalan. Blev i sista sekund inbjuden av en kund och jag är inte den som är den. Det är klart att jag ville gå. Och  jag är glad att jag gjorde det.

Galan inleddes med lite fördrink och musikquiz på kundens kontor. Därefter begav vi oss till Kungliga Operan och gjorde entré på röda mattan. Vi togs emot av 1700-talsdressade värdar och värdinnor och sen började det stora hälsandet. Hej här, hej där, nämen tjena här och nämen tjena där. Det är riktigt kul att stöta ihop med gamla kolleger och branschfolk som man inte sett på länge.  Roligast under minglet var att jag hamnade bredvid Herr He11ström, jag såg honom, hajade till och tittade igen och såg att han gjorde likadant och sen sa vi ”hej”. Jag tror mig vara säker på att vi aldrig träffats tidigare, det kändes stort på något vis. Han verkar vara en hyvens kille, Håkan.

Galan var riktigt, riktigt bra. Eva Dahlgren briljerade som konferencier, musiknumren var otroligt snygga och avslutningen med The Ark och gästartister var en visuell smällkaramell. Med förra årets ”gala” i pinsamt färskt minne som man skämdes över att den ens visats på nätet, satt man den här gången och suckade: ”fan, va snyggt det här hade varit på TV…”.
Jag gillar också när musiksverige bröstar upp sig lite, tar för sig och är lite stolta över att vi faktiskt är så bra som vi är. Dom flesta var uppklädda, nyktra och det kändes högtidigt utan att vara långtråkigt. Mer sånt!

Efterpartyt tog vid där förminglet började. Ett evigt hejande till höger och vänster. Kunde ha stannat längre, men fästmannen ville gå hem. Dagen efter var jag tacksam att vi gick när vi gjorde, annars hade jag mått ännu sämre.

Vaknade imorse och kom på att jag glömde checka ut mig från parkeringen igår, efter att mitt möte på stan var slut. Sånt ger mig lite panik, lite tankar så där att ”va’fan nu står det och tickar och tickar och dras pengar från kortet, åh va’ jobbigt!” och jag förstår inte varför. Det är hur enkelt som helst att åtgärda. Det var bara att ringa QPark och så hjälpte hon mig att checka ut. Inget konstigt alls.

By the way: någon som knäcker rubriken? Vilken låt är frasen hämtad från?

Dag 06 – Min dag kanske blir roligare att skriva om på tisdag. Den kommer då att redogöra för min dag, måndag, alltså dagen imorgon. Då ska jag jobba som vanligt ett par timmar men kommer att avsluta dagen på Kungliga Operan och Grammisga1an. Låt oss hålla en tumme för att den inte är riktigt lika kass som förra året…

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits