Vad kan jag berätta om mig som kan fånga ditt intresse, om det nu är det som är meningen med det första inlägget i den här serien?
Själv vill jag försöka utveckla hur jag var som liten och hur jag blev när jag till slut, och äntligen, blev stor.

När jag var liten, var jag verkligen liten. Som nyfödd vägde jag 2.6 kilo. Även när jag förmodades bli större var jag liten, både till kropp och själ.
Efter att ha växt upp med en far med alkohol- och humörsproblem och inspirerad av Kristian Tyrann, var jag inte mycket att hålla i hand när åskan gick, om man säger så. Fostrad med förmaningen ”du ska inte vara uppstudsig” så fort jag sa något som han inte uppskattade, gärna ackompanjerad med en snärtig örfil, lärde jag mig att vara tyst och flyta med strömmen. Jag hade inga egna åsikter, hade svårt att ta ställning i de mest enkla frågor och jag vet att jag hade flera dispyter med vänner, som tyckte att jag var en mes som aldrig sa ifrån.
Så hände något. Familjeangelägenheter, hette det. Den tyranniserade hemmafrun, alltså min mor, gjorde uppror på ett sätt som ensamma och hunsade hemmafruar ibland gör, och ställde saker på sin spets. Istället för att skiljas, som hade varit det mest naturliga, bestämde min mor och far sig för att försöka lappa ihop äktenskapet, ”för barnens skull”, vilket i efterhand känns helt absurt. Både jag och min bror hade mått allra bäst av en separation i det läget. Det var troligen inte heller riktigt vad min mor var ute efter, men min far var smärtsamt medveten om att han troligen inte skulle klara sig en dag utan henne och han var övertygande. Och, icke att förglömma, tyrann.
Eftersom skandalen var ett faktum i byn vi bodde, blev vi tvungna att flytta. Från en liten landsortsby med högst 25 familjer till rena rama Solsidan, fast på andra sidan bron. Saltsjöbaden var inte det rätta elementet för en blyg liten tösabit från landet. Liten, blyg, försagd och till på köpet från ett arbetarhem och med dialekt (jag ”klättrade” inte i träd, jag ”kartade” i träd, och jag sa räv, med ”utpräglat ‘ä’). Jag minns att jag ofta satt i klassrummet på rasterna och grät det första året.
Det skulle nog ha fortsatt så, om jag inte träffade min underbara väninna, låt oss kalla henne Åke. Eller Pyret, eller Åsen-Gåsen – kärt barn har ju så många namn. Hon hävdar att hon i den där lilla kroppen, som var min, såg en humoristisk, rolig och lite lätt galen tjej. Och hon öppnade mig. Hon fick mig att börja tro på mig själv, att våga och att ta kontroll över mig själv. Under många år såg jag mig själv som ett offer för min uppväxt, jag skyllde alltid på att jag inte vågade något för att jag fått stryk när jag var liten, istället för att lära mig av det och vända det till något positivt. Åsa hjälpte mig. Tillsammans med henne har jag upplevt några av mitt livs roligaste stunder. Och busigaste.

För att inte göra det här första inlägget enormt skitlångt är jag nödgad att summera. Liten blev stor till slut. Liten flyttade hemifrån så snart det bara gick efter sin 18-årsdag. Jag träffade inte min pappa på tre år och jag växte. Jag insåg till slut att jag inte kunde leva som hunsad 13-åring för resten av mitt liv. När jag insett det, blev jag på kuppen tvungen att göra slut med min dåvarande kille som jag levt med i 8 år. Drygt ett och ett halvt år senare var jag nybliven mamma och sedan dess har jag fortsatt växa. Precis varje dag. Idag är jag inte bara mamma. Jag är egen företagare med hyfsad framgång, gott rykte och renommé och flera lager skinn på näsan.
I år fyller jag femti. Det känns helt crazy, om du frågar mig.

Annonser