Den första riktigt stora kärleken drabbade mig när jag var 15.
Jag hade börjat springa på disco, som ystra kalvar var vi, Åsa och jag. Det  började på Bobadilla. Senare hängde vi på Jump In, ”Jumpen”, på Gröna Lund på sommaren och på vintern var det stora diskot vid Hornstull, Domino och senare Village på Körsbärsvägen. Det var på Jumpen vi möttes.
Han hette Jannis, var nåt år yngre än jag och den vackraste kille jag någonsin sett. Sammetsbruna ögon med lååånga ögonfransar. Han bodde långt ifrån mig, i Rönninge, men för kärleken fanns inga gränser. Jag spenderade med glädje många timmar på pendeltåg och buss för hans skull.
När han själv blev 15 drabbades hans mor också av kärleken. Hals över huvud lämnade hon sin son med ett radhus i Rönninge och flyttade utomlands, om jag inte minns fel. Vi var tillsammans ett tag, gjorde några trevande intima försök men jag var inte redo för ”det”. Vi gled isär och gjorde slut men var vänner under många år, eftersom det kändes som om vi hade något ”ouppklarat” mellan oss. Vänskapen vårdades; vi skickade mängder med brev, pratade flera timmar i telefon och skrev noveller tillsammans och till varandra.
När jag var 25, mellan två pojkvänner, skedde det som egentligen borde skett 10 år tidigare. Inget vettigt kom ut av det, och där slutade även vänskapsrelationen. Tyvärr, säger jag idag. Vi stötte ihop av en slump för några år sedan, på en midsommarfest. Det resulterade i lite mailande men rann snart ut i sanden. Jag tänker på honom ibland. Man blir sån när man blir äldre, har jag märkt. Man tänker tillbaka och blir nostalgisk. Jag tror jag ska maila honom. Mest för att jag faktiskt fortfarande ser honom som en vän.

Annonser