Min mamma. I år fyller min fina mamma 70, men hon ser minst tio år yngre ut. Det är min mamma, det.
Hon hade en tuff uppväxt, med sju syskon varav två som dog unga. Jag kom tidigt och ställde till det för henne. Så pass att jag placerades i fosterhem mitt första levnadsår och sedan fick bo hos mormor och morfar tills barnavårdsnämnden klargjorde att de var alldeles för gamla för att ta hand om mig. Då kom mamma in i bilden igen och strax därefter pappa. Eller rättare sagt, den pappa som jag fram tills jag var tio t r o d d e  var min pappa. Den man som under många år präglade min mamma, tömde henne på självförtroende och hämmade henne. Hon lämnade honom några år efter att jag flyttat hemifrån – det bästa hon gjort i sitt liv, även om hon skulle gjort det långt tidigare. Man märker ganska tydligt att jag inte har speciellt höga tankar om den far som uppfostrade mig. En far som aldrig någonsin tillät sig att visa några djupare känslor för det barn han åtog sig fostra.

Jag tror inte min riktiga pappa var speciellt mycket bättre, han. Min riktiga pappa var även min mors arbetsgivare. En natt i slutet av år 1960 söp han henne full och satte på henne. Det var så jag kom till. Mamma åkte ur huset. Hans fru och hans barn förlät. 
När jag var fem år sökte han upp min mamma för att ”göra rätt för sig” och försökte få träffa mig. Mamma totalvägrade. I slutet av 80-talet blev jag nyfiken på vem han egentligen var och började göra efterforskningar. Efter lite grävande fick jag veta att han dött tre år tidigare. Han ligger begravd utanför Uppsala. Jag har varit och tittat på hans grav en gång. Någonstans har jag två eller tre halvsyskon. Jag har många kluvna känslor och tankar kring min pappa.

Nån gång ska jag fan i mig skriva en bok.

Annonser