När jag var yngre antog jag att det var kärlek när det gjorde ont. Ju ondare, desto mer kärlek. Idag har jag omvärderat radikalt och befinner mig i andra änden av spektrat. Ju mindre ont det gör, desto mer kärlek. Att slippa gå omkring och undra: ”älskar han mig?”, ”oj, nu har jag somnat i soffan framför TV’n varenda kväll, slutar han älska mig nu?”. Det är faktiskt ganska skönt att vara trygg i sin förvissning om att trots att jag har PMS, somnar och dreglar i soffan eller släpper en liten förflugen fis så älskar han mig ändå. DET är kärlek för mig.

Kärleken till mitt barn hoppas jag baseras på samma premisser, speciellt det där med fisarna… Senast imorse undrade vi faktiskt båda hur många av hennes klasskamrater som väcks av en mamma med en väckarklocka i rumpan…

Annonser