I måndags hamnade jag hastigt och lustigt på Grammisgalan. Blev i sista sekund inbjuden av en kund och jag är inte den som är den. Det är klart att jag ville gå. Och  jag är glad att jag gjorde det.

Galan inleddes med lite fördrink och musikquiz på kundens kontor. Därefter begav vi oss till Kungliga Operan och gjorde entré på röda mattan. Vi togs emot av 1700-talsdressade värdar och värdinnor och sen började det stora hälsandet. Hej här, hej där, nämen tjena här och nämen tjena där. Det är riktigt kul att stöta ihop med gamla kolleger och branschfolk som man inte sett på länge.  Roligast under minglet var att jag hamnade bredvid Herr He11ström, jag såg honom, hajade till och tittade igen och såg att han gjorde likadant och sen sa vi ”hej”. Jag tror mig vara säker på att vi aldrig träffats tidigare, det kändes stort på något vis. Han verkar vara en hyvens kille, Håkan.

Galan var riktigt, riktigt bra. Eva Dahlgren briljerade som konferencier, musiknumren var otroligt snygga och avslutningen med The Ark och gästartister var en visuell smällkaramell. Med förra årets ”gala” i pinsamt färskt minne som man skämdes över att den ens visats på nätet, satt man den här gången och suckade: ”fan, va snyggt det här hade varit på TV…”.
Jag gillar också när musiksverige bröstar upp sig lite, tar för sig och är lite stolta över att vi faktiskt är så bra som vi är. Dom flesta var uppklädda, nyktra och det kändes högtidigt utan att vara långtråkigt. Mer sånt!

Efterpartyt tog vid där förminglet började. Ett evigt hejande till höger och vänster. Kunde ha stannat längre, men fästmannen ville gå hem. Dagen efter var jag tacksam att vi gick när vi gjorde, annars hade jag mått ännu sämre.

Annonser