Det är så konstigt att komma hem efter fyra dagar och känna att tiden på något sätt måste ha rusat. När jag träffade åttaåringen kändes det som hon åldrats ett år eller två, minst. Tänk om det är jag som håller tillbaka hennes utveckling, tänk om det är med mig hon fortsätter vara ”liten”? Å andra sidan bjuder jag gärna på det, för just nu känns hon nästan som en tonåring. Känn på den här konversationen som utspelade sig häromkvällen:

Sambon: – Pratkvarnen, kan du släcka i taket?
Pratkvarnen: – Nej, det kan [åttaåringen] göra.
Åttaåringen: Nej, det kan jag inte.
Pratkvarnen: -Jo, det vet jag ju att du kan.
Åttaåringen: OK då: jag kan men jag vill inte.

Annonser