Resultatet av att jag varit en inkonsekvent morsa börjar visa sig. Jag förbannar mig själv för det, men det är bara att bita i det sura äpplet. Är man en sådan som först säger nej och sedan viker sig, får man ta konsekvenserna.

Två skrikbråk har vi haft idag, jag och soon-to-be-nioåringen. Skrikbråk som uppstår när jag säger nej och hon motargumenterar och jag fortsätter att säga nej. Det handlar om småsaker som jag säger att vi ska göra och hon inte vill. Som att åka och klippa sig. Skrikbråk i en halvtimme – hon vill inte klippa sig, och hon vill inte åka till stan för det är jobbigt att åka tunnelbana. Resultat: vi tog bilen till Farsta Centrum och nu är hon klippt.
Och nyss hände det igen. Skrikbråk nummer 2 för att hon och hennes kompis, som hon ringt hit för lek, vill gå hem till kompisen. Jag säger att hon inte får, och hon surar ur totalt, grinar och sätter sig och protesterar under köksbordet, allt medan kompisen inte riktigt förstår vad som pågår.
Snart kommer sambon hem. Han är förskonad från bråken, eftersom han hellre spelar golf än umgås med familjen (japp, idag är jag ordentligt sur!). När han kommer hem är tanken att vi ska åka till min kära mor och äta middag, något som jag anar kommer att utlösa skrikbråk nummer 3.
Jag avskyr dessa bråk, de gör mig så oerhört ledsen. Och så som hormonerna har börjat påverka mig på sista tiden, är det lite mer än vad jag behöver just nu. Den här veckan har varit skitjobbig, rent ut sagt.

Annonser