Mitt barn har en kompis som jag inte tycker om. En flicka som är brådmogen, manipulativ och med oerhört god insikt om hur man beter sig för att verka väluppfostrad, duktig och välartig och därmed tro sig få pluspoäng hos sina vänners föräldrar. På så vis tror hon att hon kan komma undan med diverse psykiska små tjuvnyp.
Det finns en del inte speciellt positiva saker att berätta om denna flicka, som redan vid sju års ålder hade avverkat flera pojkvänner i klassen, och dessutom utnyttjat en av dem, för att komma åt det egentliga offret – pojkvännens bästa kompis… Hon är oerhört snabb att döma folk efter hur de ser ut och hur de klär sig. Och vet precis vad hon ska säga för att locka den hon leker med att säga något ofördelaktigt om en kompis, så att hon kan använda sig av det nästa gång det behövs. Nu har jag haft denna flicka omkring mig i två dagar och jag kan säga att det skapar en känsla hos mig av att vilja skrika högt till slut. Och jag vill säga till mitt barn: ”lyssna inte!”, ”låt dig inte vilseledas!”. Dessutom får samvaron med denna flicka mitt barn att bli som en obstinat trettonåring och det får mig att må illa.

Annonser