You are currently browsing the monthly archive for maj 2012.

Spoiler alert: varning för i-landsproblem-gnäll.

Alltså, på riktigt. Hur ska jag någonsin kunna få längre hår? Luggen jag har, den där spräckliga, gråblonda som idag består av ungefär 5 spridda hårstrån och ett i klunga, blir bara tunnare och stripigare för varje dag som går. Det spelar liksom ingen roll hur många inpackningar, silikoninläggningar och olivoljebehandlingar jag gör – den äter liksom upp sig själv. Nu har den beslutat sig för att den vill lägga ner växtverksamheten helt. Varje gång jag drar handen genom det som ska föreställa lugg, eller lägger den bakom örat, och det ramlar av ett hårstrå, skriker jag nästan. Neeej! Inte ännu tunnare!
Resten av håret ser hyfsat okej ut, men den där jävla luggen, alltså. Och jag som klippt mig så tjusigt assymmetriskt, med kort på ena sidan huvvet och längre på andra. Just för att kunna låta luggen växa ner. Fly-frissa, hette det när jag var ung. På den tiden när jag hade ett hår.

Annonser

Ett par bilder från min morgon, tillsammans med Kar!n W!strand, St4ff4n Ernest4m och Mart!n 1andh. Att göra sitt (natt)jobb så tidigt på morgonen är en bedrift.

Tidig morgon för en PRatkvarn, som dessutom sovit riktigt dassigt. 07:30 skall jag och artisterna infinna oss på Rad!o St0ckh01m för att framföra musik live and direct. Ja, inte jag alltså. Dom gör det mycket, mycket bättre än jag.
Funkar det, kan det eventuellt dock bli ett par bilder.

Läste högt för min fjortonåriga praktikant från aftonbladet.se under lunchen (jo, hon kan läsa själv, vad jag vet).
”Det har varit jordbävning i Italien!”.
”Ja, se så det kan gå när man inte röstar på Loreen i Eurovision!” blev hennes rappa svar.

Jag läste också högt för henne ur Metro medan vi väntade på vår lunchbeställning, om den nakne och helt uppenbart bindgalne amerikanske mannen som hade börjat tugga på en uteliggare. Helt utan minsta ironi frågar hon: ”Vadå, är han zombie?”. Jag försökte fnissa lite men hon var helt seriös. En zombie.

Det kan bli ren konst när man målar naglarna nu för tiden. Men det tar en jäkla tid, kan jag avslöja.
Tyvärr har jag inte rätta längden på naglarna för att det ska göra lacket rättvisa, så det blir inga före och efterbilder. Men fingret ska tejpas så att bara nageln ligger fri och sedan ska man doppa ner fingrarna i nagellacksvattnet så att lacket fäster på nageln och bildar ett supercooooolt mönster.
Om man har tur, that is. Har man otur blir det jättefult och man måste börja om från början med allt igen.

20120528-224121.jpg

Det springer hantverkare på kontoret var och varannan dag, det vet vi. Vad ni inte vet är att dom håller på att byta ut gamla rör i fastigheten, dom borrar och håller på så att det inte går att prata i telefon ens.
Och idag började det helt plötsligt regna inomhus när dom borrade ett hål i ett gammalt rör. Det rann vatten från ett armaturhål i taket, från ett vägghål ner i proppskåpet och in i en strömbrytare.
Tyvärr är det hela inte så enkelt att man kan skylla allt på inkompetenta hantverkare. Det finns nämligen inga ritningar över hur rören är dragna i fastigheten. Dom får liksom borra lite på känn. Och det kann ju knappast kännas stört-professionellt…

Nu vet ni det.

I söndags morse fick jag ett SMS från Karolinska:
”Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient, hälsningar Blodcentralen”.

Det är ett smart drag, den där SMS-funktionen. Man känner sig bekräftad och behövd, man har verkligen fått ett kvitto på att det man gjorde spelade roll.

Snart har jag stoppat i mig de 20 järntabletterna (ja, jag har slarvat och inte tagit dem varje dag) och ska vara fit for fight igen. Efter sommaren går jag dit igen. Jag är en sån sucker för bekräftelse!

Det finns blåmärken, och så finns det BLÅMÄRKEN.
Sådana här går även under benämningen lårkaka.
Det är fan i mig inte snyggt.
Och ont lär det göra också.

Kvart i elva ringde hon, lite ynklig med en stor, ömmande lårkaka. Sova borta när man har ont är ingen höjdare. När hon kom hem fick hon lite alvedon och kröp ner i min säng och tvärslocknade.
Lillfisan…

Dottern hade med två kompisar klättrat högt upp i ett träd, när grenen hon stod på brast. Hon studsade som en flipperkula mellan de många grenarna i trädet, innan hon nådde marken. Hon hade verkligen tur – hon kom lindrigt undan med ett par jobbiga skrapsår och en riktig lårkaka. Min lilla unge! Jag såg det inte när det hände men det var många, många ”om” som for genom skallen efteråt.

Ändå sover hon borta inatt, hos sin klätterkompis.

Min fina, lilla Blomma.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,558 hits