Känslan när man går med sin bästa vän till den lokala lilla puben. En lagom blandning av lyteskomik, tragik och lätt elände. Halvtrasiga människor med mer eller mindre utblommade alkoholproblem som träffas, dricker och lyssnar på en duo som kör Smoke On The Water och andra lägereldsklassiker. Ju fullare, desto mer högröstad.
Jag blir beklämd, samtidigt som jag ser livet, så som det är. Jag är också en sån människa. Enkel. Förhoppningsvis lite mindre trasig och med en inte fullt lika stor kärlek till flaskan. Jag gillar inte känslan jag har, av att jag ser ner på dom här människorna, tycker att dom är ”lowlife”. Jag känner dem inte ens, vet inget om dem eller resan som tagit dem till en halvsunkig pizzeria söder om Söder. Förundras, och förfäras, bara över hur många av oss som är så ledsna inombords.

Annonser