På en månad hann jag med att bli både fru och klimakterie-kossa. Inte illa pinkat!

Efter tio år i synd knöt vi då hymens band i fredags, jag och han som gått under många benämningar genom åren. För vissa känd som Liten Söt Sambo, för andra under annat namn. En fin och/men kort ceremoni i ett envist och utdraget regn, en ceremoni som blev högtidligare och mer känslosam än jag trott, ur hans synvinkel. Han var faktiskt väldigt nervös och tagen av stunden, min käre make och skakade märkbart på handen vid ringpåträdandet. Det gjorde mig mjuk i hjärtat på ett fint sätt. Ett bevis så gott som något på att han älskar mig.

Natten spenderade vi på hotell vid vatten. Det kändes fint, det med. Och jag trodde inte det, men det känns faktiskt annorlunda att vara gift. Lite större och mer på riktigt, på något sätt.

Och så var det det där med kosseriet.
Mensen lyser fortfarande med sin frånvaro. Konstigt hur det kan vara olika från kvinna till kvinna – jag har inte känt mig det minsta klimakterig. Inga vallningar. Ingen svettning. Humörförändringar, absolut och definitivt. Men Mensen har varit som en klocka. Tills nu. Jag gråter inte för det, snarare tvärtom.

Annonser