You are currently browsing the monthly archive for november 2012.

Sjukdom har drabbat familjen. Maken snörvlar, svettas och fryser om vartannat och har varit hemma från jobbet i två dagar. Stackarn gillar inte att vara sjuk. Han stönar och stånkar och suckar så fort han måste röra på sig. Låt oss hoppas att han är på benen snart igen. Att vara sjuk OCH gnällig är ingen rolig kombo.

Men vaffan! Jag gillade ju verkligen de två första avsnitten av Så mycket bättre, men nu har jag missat två lördagar på raken, eller är det till och med tre? Det utkristalliserar sig mer och mer att jag verkligen inte är en seriemänniska. Jag kan inte längre ruta in mitt liv efter ”lördagar kl 20:00”, det bara går inte hur mycket jag än försöker. Och jag tycks aldrig heller prioritera det så pass att jag ser det i efterhand. Nästan så att jag önskar att jag blev däckad av en förkylning så jag kunde ligga i sängen och glo på paddan en hel dag. Men då finns ju den här boken som lockar lite extra: Hjort & Rosenfeldt ”Lärjungen”. Det är det första jag läser av duon men redan ett par sidor in i boken kände jag att jag kommer att gilla den här.

Ojojoj, va’ vi har firat. Och hurrat.
Det började redan i söndags och har pågått sen dess. Tio år fyller hon idag, den där lilla ungen. Ungen som är sönderälskad, sönderpussad, sönderkramad och hyfsat sönderbortskämd sedan dess. Troligen också söndercurlad, om någon frågar.
Enda barnet. Enda barnbarnet. Ni fattar. Det kan ju inte bli värre än så…

Jamen, tänk.
Tydligen är detta något jag ska göra vartannat år. Och är det någon jag gillar att göra det med, så är det den här tjejen. Idag, på SVT’s andra presskonferens i Frihamnen, fick vi svart på vitt, det jag redan misstänkte och hade hört ryktas. Det är uppåt i landet vi ska bege oss i mitten av februari. Jepp, jepp, jepp. Det kommer att bli tuffa dagar men det kommer att bli jätteroligt. Och i Skellefteå har jag aldrig varit.

En hektisk dag blev det, men absolut inte den heldag jag hade ställt in mig på. Redan halv två var vi klara. Sist in, först ut blev kontentan. Artisten satt nämligen fast i måndagsbilkö och kom en kvart efter utsatt start. Härlig start!

Nu börjar det väl gå lite väl långt?
Läste att Gina Dirawi hamnade i ett litet mediadrev, när hon la ut en bild på en bok hon tänkte läsa. Läsningen bestod av en bok av en författare som har extrema, antisemitiska åsikter – något jag tror hon inte hade en aning om då.

Det har florerat rubriker där det stod att hon ”tipsade” om boken. Det gjorde hon inte! Hon la ut en bild och skrev ”kvällslektyr”. Det kallar jag inte att tipsa om en bok. Jag tycker att man kan få läsa precis vilka böcker man vill, Om man orkar ge sig in i den världen, behöver man nog till och med läsa böcker av antisemiter som skyller allt ont i världen på judar, för att bilda sig en uppfattning och en egen åsikt i frågan. Tror hon är en klok flicka och kan ta ställning i frågan på ett klokt sätt.
****************
Uppdaterat: OK. Så hon har tydligen fått pisk för att vara antisemitisk tidigare. Visste jag inte. Det förklarar att det blev en liten storm nu igen, då. Hon borde kanske skaffa sig en pressagent, flickan? Någon som ser över hennes uttalanden när hon ska dementera tidigare sagda saker.

Mons Kallentoft ”Vattenänglar”.
Den har legat oläst ett tag, för jag började ogilla Malin Fors.
Hennes självupptagenhet och jävla ovilja att inte släppa någon inpå livet, hennes dåliga självkänsla. Men sen gav jag efter och läste. Och läste och läste. Börjar också få en liten aversion mot de döda som hela tiden talar till Malin, ibland känns det för enkelt, bara ett sätt att få en förklaring till något, som man annars skulle sitta ovetande om. Men boken är bra, den är oerhört vidrig och berör sånt man inte vill veta om att det existerar. Den berör det väldigt mycket bara på ytan, det känns som om det är ett alldeles för vidrigt ämne att gå på djupet i, det räcker med att bara beröra det med en lätt touch. Det är ett vidrigt, vidrigt ämne och jag förstår inte hur den människa är funtad som ens är det minsta involverad. Jag undrar om inte Mons också känner så, det är därför han inte går på djupet och grottar in sig i detaljer. Man bara kan inte.

Medan konkurrenterna sliter hund med att serva media och sina artister på SVT’s presskonferens för Mello hela dagen, roar jag mig med annat.

Tar 11.08 mot stan för att klippa mig. Vid nästa station kommer jag på att jag glömt plånboken.
Går av.
Väntar på tåg tillbaka.
Springer hem.
Hämtar plånbok.
Med två minuter tillgodo tar jag 11.28 mot stan.
Jag i ett nötskal, liksom.

Jahapp, Så var det dags igen. En ny måndag, mitt i (musik)livet.
Här hemma är det kaos; det står garderober överallt och jag undrar om det faktum att vi slängt ut de två gamla garderoberna från hallen och satt in två nästan likadana (fast mer rustika) innebär att det blir det brukar: att vi får mindre och mindre utrymme för allt vårt jä*la junk vi samlat på oss genom åren. Garderobsbytet har i alla fall inneburit att vi rensat och slängt en hel massa grejer. Men ungefär lika mycket står fortfarande utspritt i kök, vardagsrum och badrum. Det blir extra intressant eftersom vi ska ha folk hemma på söndag. Någon av oss kommer nälmigen att fylla tvåsiffrigt inom kort. Det ska bli intressant att se vad som händer med garderoberna innan dess….

Jobbat som en jävla tok hela dagen, ända in i kaklet. På slutet var jag så trött så jag gjorde en del småtabbar, som att skriva fel på både releasedatum och albumtitel i en presstext. Det gick att fixa till per omgående och ingen skada skedd, så det var lugnt, men det visar att man egentligen inte ska jobba så långa dagar.
Efter arbetsdagens slut blev det Linas Barnkassemiddag, som slutade med att vi nu pausar abbonnemanget, gör vår egen veckomatsedel och jämför priserna. Barnet i familjen har nämligen gillat ungefär 3 middagar totalt, av dom 15-20 vi hittills fått hem. Med tanke på hur jäkla klen hon är i maten känns det säkrare att laga sånt vi vet att hon verkligen äter.
Efter middagen blev det genomgång av föreningens ekonomi med en tidiagre styrelsemedlem mellan kl 8 och 10. Nu är jag redo att svimma mig till sömns. Det jobbigaste var att killen vi träffade kläckte ur sig, när han gick, att hans dotter låg magsjuk hemma. Tur att vi inte hade någon närkontakt då – men nu kommer nojan. Galna kräksjukan kryper inpå knutarna. Emetofobikern i mig vaknar.

Mötet med den potentiella kunden gick bra. H*n och jag var rätt eniga om att branschen är i fullständig gungning, inget ser ut som det gjorde för 5 – nej inte ens för 2 – år sedan, och att det är svårare än någonsin att nå ut genom det groteska brus som vi varje dag utsätts för i media och i samhället i stort. Det är därför artister, konstnärer, författare ”viker ut sig” mer än någonsin. Det gör en synlig och man kan utnyttja dom 15 minuter man får, fölänga det till eventuellt en halvtimme.
Ingen går säker. Det spelar ingen roll din senaste skiva, bok eller film för fem år sedan var en formidabel succé. Du är glömd och du får kämpa som fan för att bli ihågkommen igen, du blir ifrågasatt och bedömd och eventuellt slängd på sophögen. Och så: ”äkta”. Det är det nya kram-ordet i media – det ska vara äkta, annars är det inget värt. Äkta är snart lika urvattnat som ‘respekt’, eller ‘kränkt’. Äkta är bra, men så jävla missbrukat. Det känns helt enkelt inte äkta längre.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,326 hits