Mons Kallentoft ”Vattenänglar”.
Den har legat oläst ett tag, för jag började ogilla Malin Fors.
Hennes självupptagenhet och jävla ovilja att inte släppa någon inpå livet, hennes dåliga självkänsla. Men sen gav jag efter och läste. Och läste och läste. Börjar också få en liten aversion mot de döda som hela tiden talar till Malin, ibland känns det för enkelt, bara ett sätt att få en förklaring till något, som man annars skulle sitta ovetande om. Men boken är bra, den är oerhört vidrig och berör sånt man inte vill veta om att det existerar. Den berör det väldigt mycket bara på ytan, det känns som om det är ett alldeles för vidrigt ämne att gå på djupet i, det räcker med att bara beröra det med en lätt touch. Det är ett vidrigt, vidrigt ämne och jag förstår inte hur den människa är funtad som ens är det minsta involverad. Jag undrar om inte Mons också känner så, det är därför han inte går på djupet och grottar in sig i detaljer. Man bara kan inte.

Annonser