You are currently browsing the monthly archive for januari 2013.

En torsdag som känns som fredag. Har just fixat till det så att jag måste jobba en skvätt på söndag, men jag gråter inte. Det gäller ett par timmar, bara. Däremot gråter jag lite över att det är en klen månad, inkomstmässigt. Låt oss hoppas att det ger sig och att vi får många och välbetalda jobb framöver. Det märks, lite oroväckande, att det är dipp konjunktursmässigt. Det har inte märkts lika tydligt förr, men jag tycker det gör det nu. Eller också har det alltid varit så här, man tenderar ju att glömma. Men somrarna och slutet/början på året är faktiskt lite svårare.

Well, vi kör vidare och ser glada ut.
Det går bra bokningsmässigt för våra kunder, så det är ju alltid något att glädja sig över.

Annonser

Hur orkar tidningarna?
Jag inser att jag håller på att tjata hål i huvet på mig själv, men hur fan orkar dom göra rubriker av det som folk skriver om på twitter och facebook? Följer man bara ”rätt” kulturfolk och en klick ”kändisar” så har man med råge dagsbehovet av löpsedlar och braskande rubriker, och det stormas och chockas hela tiden. Bara håll koll på vad som trendar på twitter, så har du full koll.
Det är Det är fan inte underligt att vi inte får bukt med mobbing och utfrysning – det är kontentan blir av det, varje dag.

Nu senast var det läkaren i Nyhetsmorgon som fick på skallen för att han var så brunbränd. Han måste helt plötsligt uttala sig till höger och vänster och försvara sig. ”Varför är han så brun?”, ”Hur fan ser han ut?”. I en rubrik kallas han till och med ”solläkaren”.

Återigen – jag tycker det är för djävla sorgligt och rätt usel journalistik.

Date med mig.
Men TV3. Sicket unket jävla skitprogram.
Jag trodde verkligen att vi hade kommit längre än så.

”Jaha”.
Det blev min omedelbara reaktion på Hypnotisören, som jag just sett. Jag som verkligen älskade, älskade, älskade boken fann mig se en helt annan historia som film. Det var inledningen som var boken trogen, men sen släppte det helt. Historien var helt omskriven och Lena Olin hade sprutat in nåt i läpparna och lyft ögonen så att hon inte såg klok ut. Det var det enda jag tänkte på hela filmen. Och att Persbrandt, som alltid, var bra. Hade jag varit författare till boken, och sett misshandeln av den som film, så hade jag blivit sur, på riktigt.

Visst påstås det väl att det är övervägande delen killar som inte fäller ner toalocket efter ett besök på muggen? Börjar i så fall tvivla på min könstillhörighet för jag fäller f*n aldrig ner locket efter mig. Jag har till och med hört min fine make muttra: ”kan du aldrig lägga på locket när du varit på toa?”.

Tänkte bara ni ville veta, kanske.

Bra gala, tycker jag det var. Hade gärna sett lite mer glädje i artistframträdandena. Det kändes lite stelt och creddigt. Festen var skoj: mycket mingel, mycketMYCKET folk, överallt. När man besvistar en dylik tillställning ensam känns det mest som man vandrar runt och letar efter någon att prata med. Hamnade på nattkröken i den övre baren, drog två snabba shots med en av våra artister, som också haft en betydande och viktig roll i galan. Efter det upptäckte jag att mina fötter höll på att mörda mig, så jag stapplade hem genom göteborgsnatten. När jag klev in genom hotellrumsdörren var jag gråtfärdig, så ont gjorde det. En hotellsäng har sällan känts så välkomnande!

20130119-135752.jpgdet finns ett litet mysigt familjeägt hotell i Göteborg, som heter Poseidon. Där är jag nu. Inte riktigt lika kallt i den här stan som i den jag lämnade, men det biter på rätt bra ändå. Stannar på rummet så länge jag kan. Tids nog är det dags att ge sig ut i vimlet.

Lämnar ett svinkallt Stockholm och reser mot annan svensk stad. Förra gången jag skulle gå på den här stora radiogalan, blev jag sakta men säkert febrig och mer och mer sjuk. När galan började låg jag och tyckte oerhört synd om mig sjäv, nerbäddad i en hotellsäng med frossa, hög feber och väldigt, väldigt ont i halsen.
Det känns lite mer hoppfullt den här gången. Nu är jag inte riktigt lika peppad som jag var då. Mest för att jag blivit några år äldre, blivit lite mindre sugen på att gå ut och festa. Sitter mest och funderar över om det inte är lite onödigt långt från minglet på Pustervik, till själva galan på Scandinavium? Och så från arenan till festen på avenyn? Jag kommer att vara trött och lite grinig när det är dax att kicka igång partyt.

Åh, vad jag tyckte om programmet Mia på Grötö! Mia Skäringer funkade klockrent i rollen som program-/samtalsledare, hon fick gästerna att prata öppet om jobbiga saker och ställde tunga frågor på ett lättsamt, men inte för lättsamt sätt. Inslagen med Tabita tyckte jag nästan bara var irriterande; jag hade gärna sett mer samtal. Folk älskar när kända människor ”öppnar upp” – det här kändes ärligt, inte speciellt snaskigt och riktigt bra!

Jag börjar faktiskt gilla twitter. Man kan slå vad med sig själv vad som ska trenda varje dag, och vilka rubriker som ska slås upp stort i papperstidningar dagen efter. Jätteskojigt, ibland.

Jag sa det bara för en stund sedan här i bloggen, att media har blivit så flat och lat och bara gör braskande nyheter av det som sägs på fejjan och twitter. Varje dag händer det, hela tiden. Folk häver ur sig saker, på bloggar, i tweets och på facebook. Och så stormas det. Och så måste någon krypa till korset och be om ursäkt. Gaaah! Jag är så trött, trött, trött på det. Samtidigt känner jag att jag måste vara med, varje dag, eftersom jag i mitt jobb känner ett tvång att hänga med vad som sägs, diskuteras, knyta nya kontakter och göra inlägg själv. Det känns dubbelt, onekligen. Och, inte nog med att det görs rubriker av vad folk tycker och häver ur sig på internet. Nu ska det göras tv-program – om tv-program. Fast på internet. Ytterligare ett tidens anda-tecken. Och ytterligare något som folk kan twittra om. Tjohej!

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,556 hits