Jag kan inte riktigt sätta fingret exakt på vad det är, men jag vill försöka förklara känslan när man slösurfar runt lite på facebook och tittar på bilder. Här snubblar man ibland över dom där myspys-bilderna – tända ljus överallt, tekoppar, fluffiga filtar och arrangerade krambilder tagna med självutlösare och ljuva leenden i ansiktet, allt inramat och komplett med vaselin-lins i bildbehandlingsprogrammet. Måhända är det så enkelt att det bottnar i gränslös avundsjuka, men jag tvivlar på att dom där bilderna speglar verkligheten. Jag önskar också att jag hade lite mer vaselin och hollywoodfilter på min verklighetslins. Visst, jag gillar också att tända doftljus ibland och vira in mig i mjuka filtar. Men det slutar nästan alltid med att jag somnar framför den där bra filmen vi hyrde, eftersom filten är så varm och go’. Efter en stund kommer jag till sans eftersom både dotter och make med gemensam mun ropar: ”mamma, sluta snarka!”. Och det där lösgodiset som han köpte, är bara bitar han gillar. Och varför hyrde vi den här filmen; det var väl min tur att välja? Varför lägger ingen ut såna bilder på facebook?

Annonser