Tillbaka efter en vecka i fjällen. Det var rätt skönt då, och jag upptäckte att jag gillar längdskidåkning. En av dagarna avverkade jag 1,2 mil, varav fem kilometer tilsammans med dottern, som tyckte det var jätteroligt. Hon är ju full av överraskningar, den där.

Av utförsåkning noterar jag att jag får panik. For real: det måste vara någon form av fobi, tror jag. Utförsfobi.

Har också upptäckt att jag lider av vansinnigt dålig balans; det menar jag också på riktigt, utan skämt. Minsta lutning på backen och mina ben börjar skaka och med skidor på fötterna drattar jag på öronen så fort jag börjar oroa mig för att ramla. Dråsade i backen första dagen när jag bara skulle ”öva lite” i backen utanför stugan. Backe var för övrigt synd att säga, det var några graders lutning på vägen. Satte mig, stenhårt rakt på min utstickande svanskota, så att hela röven domnade bort. Den gör ont fortfarande, kan jag avslöja.

Jag får nuförtiden stora skälvan bara av att titta på en slalombacke. Tog sittliften upp till toppen en av dagarna och ångrade inte en sekund att jag gav upp den där aldrig påbörjade utförskarriären. Huvva! Att sedan åka sittlift ner igen; ja, det var nästan som att vara på Liseberg. Det är nog nåt med mig och höjder…

Som sagt, skönt var det då, den där veckan när man var borta men ett rent helvete när jag kom tillbaka och ska försöka komma ikapp det man lämnade hemma. Tyvärr är det påsklov nästa vecka, så det blir en rumphuggen vecka till. Inte så bra, kan jag tycka men jag biter ihop. Kollegan ligger till på köpet däckad i vad som troligen är influensa, så de två senaste dagarna har jag fått jobba för två.

Lagom åt oss som tror att man kan åka på semester, bara så där.

Annonser