Kollegan uppe på besök för möte med allsångsredaktionen. Känns som ett bra kvitto på att vi som indiependentbolag ändå har kommit en bit på vägen, att de i vår bransch vet vilka vi är. Sånt är viktigt för vår överlevnad som företagare. Ändå går det för sakta, tycker jag. Eller kanske det aldrig kommer bli mer än så här? Sedan vi blev två i företaget är det mer eller mindre en strid på kniven varje månad, att vi får in det vi ska för att kunna betala fakturor och räkningar. Musikbranschen har aldrig någonsin varit en lukrativ bransch, där man tjänat några pengar, åtminstone inte i den position vi har. Och det blir ju knappast bättre. Jag säger inte att jag behöver tjäna stora pengar, men jag vill ändå känna att jag inte blir utnyttjad och måste jobba med femton projekt samtidigt för att få det att gå ihop.

Vi letar hela tiden nya vägar att gå, nya projekt och andra marknader. Häromdagen satt vi och spånade om att göra en iPad-tidning om musik och det har funnits idéer och tv-program. Själv önskar jag ibland att jag kunde vrida tillbaka klockan minst femton år, och haft den här kollegan, idérikedomen och entusiasmen då. Det hade ju kunnat sluta hur som helst…

Annonser