You are currently browsing the monthly archive for juli 2013.

Näst sista dagen på semesterresan, stötte vi ihop med ett ex till mig, och hans fru och två barn. Jag började prata med henne i kön hos tanten som satt vid poolområdet och gjorde gözleme henne utan att känna igen henne. Halvminuten senare kommer hennes man, mitt ex, och utbrister ”nämen, är du här!”. Dom hade precis anlänt och hade eftermiddagen bokad för hamam och skulle iväg utanför hotellområdet. Senare på kvällen möttes vi i hotellobbyn, tog ett par öl och snackade lite skit. Dagen efter hängde vi med dem vid poolområdet. Vår elvaåring lekte och badade med deras elvaåringar (tvillingpar). Allt var supertrevligt ända till han skulle stajla lite i poolen, under en av badbroarna, och slog i huvudet. Han började störtblöda och fick en rätt ordentlig chock. Doktorn på hotellet kom snabbt och sedan blev han snabbt ivägforslad till sjukhus, för att bli omhändertagen. Hans fru hängde med i ambulansen och till sjukhuset medan deras barn, rätt omskakade de också, stannade hos oss. Efter ett par timmar kom hon tillbaka. Han fick stanna för observation över natten. Ytterligare någon timme senare var det dags för oss att bege oss till transferbussen och flyget. Nu har jag sett på facebook att han är tillbaka vid poolen, och verkar ha piggat på sig, och tio stygn rikare i skallen.
Vilken oturskille!

Annonser

Ojojoj, så osugen jag är på att försöka sätta igång att jobba. Det riktigt skriker efter mer ledighet i kroppen. Det är härligt att kunna skylla på att skolan inte börjar förrän 20 augusti. Jag gör gärna det. Skyller på det alltså.

En vecka i Turkiet – check. Nu är jag lite mer avstressad, lite brunare, lite tjockare. Klarade oss från magåkommor även denna gång. Jag tycker alltid det är lite läskigt med all inclusive. Mat som mass-lagas och står framme längre stunder. Det frodas många intressanta livsformer efter några timmar. Jämfört med förra turkiet-resan, 2011, var detta en mycket större hotellanläggning, definitivt en större mängd holländare och maten var lite mindre varierad. Men personalen var trevlig och ölen, Efes, var god. Jag kan trots allt rekommendera Side Mare Beach Resort & Spa. 

Nu är livet tillbaka i svensk lunk igen. Lite regn. En hel massa golf. Jag håller mig lite ledig till, jag. 

Slöa, slappa dagar vid poolen. Jag är ingen bada-havet-tant. Gillar poolen mest. I och ur. Lite mat. En öl. Lite Harr Hole. Soft. Slappt.

Okej hotell. Mycket holländare, 75/80 procent av gästerna tippar jag. Lite norrmän, lite svenskar. Typiskt medelklassfolk. Såna som vi.20130723-173856.jpg

20130721-060736.jpg
Dags snart för boarding. Gruvar mig som vanligt för flygningen, men har avstått alkoholen. Det är fan för tidigt. Har varit på Arlanda sen klockan tio i fem. 05, that is. Sovit två timmar inatt, eftersom vi totalt vänt på dygnet senaste veckan. Snart takeoff.

Jag läser sånt här och jag blir så arg så jag blir tokig, nästan.
Hur var det nu igen? Idrotten förbrödrar? Hur är man funtad när hatet mot ”det andra laget” blir så starkt? Hur mår man?

En kuf. Där har ni etiketten de flesta människor, inklusive jag själv, skulle sätta på min bror. Jag må vara elak och brinna i helvetet för mitt ordval, men jag ryser när jag träffar honom och bara kan göra det under högst ett par timmars tid. Samtidigt fascineras jag och på något underligt sätt beundrar honom. Ett original, på gränsen till enstöring.

Min bror är 47 år, fram till nu varit arbetslös i många, många år. Han bor i ett gammalt hus i Småland, efter att ha lämnat storstan (eller åtminstone ett litet hus utan indraget vatten på landet långt ute på Värmdö). Huset i Småland är bitvis ouppvärmt vintertid, eftersom han och hans sambo båda är arbetslösa. De har trots allt hankat sig fram på något sätt. Han har sökt jobb utan framgång och till slut blivit utförsäkrad. Han har inte haft någon a-kassa. Hon har haft ströjobb men är nu sjukpensionerad. Han har försökt starta eget men inte heller där någon framgång. Nu har han fallit till föga och insett att det är här i Stockholm som jobben finns. Han har sökt och fått jobb hos en firma som installerar kylanläggningar. ”Men hur ordnar det sig med boende?” frågade nye arbetsgivaren. ”Det är det minsta problemet!” svarade min bror och det är det. Här har vi min bror, mannen som skulle kunna slå upp ett tält och bo i skogen om det knep.
Så, han rustar upp den gamla husvagnen från 1971 som han köpte på Tradera för 1.200 kronor. Blåser ur och restaurerar den under helgen. Klockan 20:00 söndag kväll kopplar han den till dragkroken på bilen och kör till Stockholm. Klockan 07:30 måndag morgon infinner han sig på sin nya arbetsplats. Husvagnen ställer han sedan på sin sambos sons tomt ute i Haninge, där han får bo tills han hittar något annat. Nu har han börjat leta efter en tomt, ”gärna med en liten friggebod med framdragen el”, där han kan bosätta sig i veckorna när han jobbar här uppe.

Inte för mitt liv kan jag tänka mig att leva som han, förstår inte heller riktigt hur han kan. Men jag beundrar honom faktiskt för att han gör det. Samtidigt som jag för mitt liv inte kan fatta hur han tänker, särskilt kring det här med pengarna. Vad ska han leva på när han blir pensionär om inte alltför många år? ”Jag tänker bara jobba tills jag blir 60!”, säger han. Men med fastanställning sammanräknat på 15 år under ett arbetsliv, det måste ju ge en urkass tjänstepension? ”Jag tar dagen som den kommer”, säger han lugnt. ”Jag har till och med samlat pantburkar i perioder för att få till mat”. Och då ryser jag igen. Och jag skänker kvinnan han bor med en tacksamhetens tanke, för utan henne tror jag faktiskt att han hade rest det där tältet i skogen.

Vi träffas inte ofta, jag och min bror. Jag skäms att säga det men jag orkar inte. Jag har aldrig hälsat på honom i hans hus i Småland. När han tar i hand känns det som att hälsa på en död fisk. När han äter, smackar han så att jag till slut inte står ut utan måste säga till honom. Han har långt, oklippt hår och lika långa och oklippta naglar. Allt han gör tar oändlig tid, han är den tröga sävligheten personifierad. När ska gå efter ett besök, kan han inte fortsätta prata och samtidigt sätta på sig skorna. Det slutar med att något av det tar en halvtimme att göra.
Idag var han här, eftersom han kommer att bo här när vi reser till Turkiet. Han tar hand om lägenheten och katten, och samtidigt får han lite kortare restid till det nya jobbet. Han behöver inte gå upp kl 04:00 och ta cykeln från Haninge. Ja, jag nämnde väl att han gärna cyklar? En gång cyklade han från Värmdö till Älvkarleby för att hälsa på vår mamma (vi har samma mamma, inte samma far). Han är fan inte riktigt klok i huvet, den där mannen. Och han blir bara mer och mer lik sin far, tyrannen. Fast tack och lov bara till utseendet. Men det är också något som gör att jag ibland har svårt att se honom i ögonen. Jag ser pappa i hans ansikte, och då ryser jag igen.

Det jag säger om min bror är säkert inte snällt, och inga bra saker att säga om någon man har så nära släktband till. Så, jag avrundar med att säga det igen. Jag beundrar honom för att han kör sitt eget race, trots motgångar och att han ständigt får leva på existensminimum. För det har han min respekt.

Jag trodde aldrig någonsin att det skulle bli så här. Att jag skulle bli så förälskad, näst intill besatt. Ständigt i mina tankar, jag funderar hela tiden på när det ska bli nästa gång. Jag vill – hela tiden.

Min nyfunna passion – golf. Som sagt. Kiropraktorn upplyste mig så vist om att det – med min taskiga nacke och axlar – troligen inte är den bästa sysselsättning jag kunde ha. Ensidiga rörelser är sällan bra för någon som sysslat med ensidiga rörelser hela arbetslivet. Samtidigt sa hon att det är härligt med passion. Det tog jag fasta på, och sa också – i ett eget försök att verka klok – att ”ju bättre man blir desto färre slag gör man ju!”.

Jag har sänkt mig. Igen. Nu ligger jag på 42. Kan tyckas som ett mycket blygsamt handicap, men med tanke på att jag tills för bara ett par månader sedan stod och stampade på envisa 54 sedan förra året, känner jag det som en stor framgång. Och jag vill. Mer. Mer. Mer!

Imorgon bitti kl 07 lyfter planet mot Turkiet. En vecka utan golf. Det ska väl fan till om jag inte får gå och ut spela en gång innan. Om det så ska bli ensam!

Uppdaterad, senare: Tvingade med mig maken ut på vår lilla bana/klubb här nästgårds. Trots att han redan gått 18 hål idag, var han inte speciellt svårövertalad. Jag lyckades skrapa ihop 17 poäng, och grämer mig lite över dom tre hål jag fick streck på. Det hade kunnat bli en sänkning igen… Maken fick 18.

Här händer det grejer när man inte bloggar!
Beställt solresa till Turkiet. På söndag åker vi till Side, all inclusive. Gjorde samma trick för två år sedan, ganska exakt. Jag har sällan känt mig så slapp och slö på någon semester. Hoppas få uppleva detsamma igen. En vecka spenderad mellan sängen, matsalen och stranden/poolen känns oerhört välkommet.

Andra natten hemma. Det första vi gjorde på fast mark var att packa ur det mesta, tvätta och gå en golfrunda. Gick svindåligt men verkar ha hittat slagen igen ändå. Det finns hopp.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,556 hits