Jag trodde aldrig någonsin att det skulle bli så här. Att jag skulle bli så förälskad, näst intill besatt. Ständigt i mina tankar, jag funderar hela tiden på när det ska bli nästa gång. Jag vill – hela tiden.

Min nyfunna passion – golf. Som sagt. Kiropraktorn upplyste mig så vist om att det – med min taskiga nacke och axlar – troligen inte är den bästa sysselsättning jag kunde ha. Ensidiga rörelser är sällan bra för någon som sysslat med ensidiga rörelser hela arbetslivet. Samtidigt sa hon att det är härligt med passion. Det tog jag fasta på, och sa också – i ett eget försök att verka klok – att ”ju bättre man blir desto färre slag gör man ju!”.

Jag har sänkt mig. Igen. Nu ligger jag på 42. Kan tyckas som ett mycket blygsamt handicap, men med tanke på att jag tills för bara ett par månader sedan stod och stampade på envisa 54 sedan förra året, känner jag det som en stor framgång. Och jag vill. Mer. Mer. Mer!

Imorgon bitti kl 07 lyfter planet mot Turkiet. En vecka utan golf. Det ska väl fan till om jag inte får gå och ut spela en gång innan. Om det så ska bli ensam!

Uppdaterad, senare: Tvingade med mig maken ut på vår lilla bana/klubb här nästgårds. Trots att han redan gått 18 hål idag, var han inte speciellt svårövertalad. Jag lyckades skrapa ihop 17 poäng, och grämer mig lite över dom tre hål jag fick streck på. Det hade kunnat bli en sänkning igen… Maken fick 18.

Annonser