En kuf. Där har ni etiketten de flesta människor, inklusive jag själv, skulle sätta på min bror. Jag må vara elak och brinna i helvetet för mitt ordval, men jag ryser när jag träffar honom och bara kan göra det under högst ett par timmars tid. Samtidigt fascineras jag och på något underligt sätt beundrar honom. Ett original, på gränsen till enstöring.

Min bror är 47 år, fram till nu varit arbetslös i många, många år. Han bor i ett gammalt hus i Småland, efter att ha lämnat storstan (eller åtminstone ett litet hus utan indraget vatten på landet långt ute på Värmdö). Huset i Småland är bitvis ouppvärmt vintertid, eftersom han och hans sambo båda är arbetslösa. De har trots allt hankat sig fram på något sätt. Han har sökt jobb utan framgång och till slut blivit utförsäkrad. Han har inte haft någon a-kassa. Hon har haft ströjobb men är nu sjukpensionerad. Han har försökt starta eget men inte heller där någon framgång. Nu har han fallit till föga och insett att det är här i Stockholm som jobben finns. Han har sökt och fått jobb hos en firma som installerar kylanläggningar. ”Men hur ordnar det sig med boende?” frågade nye arbetsgivaren. ”Det är det minsta problemet!” svarade min bror och det är det. Här har vi min bror, mannen som skulle kunna slå upp ett tält och bo i skogen om det knep.
Så, han rustar upp den gamla husvagnen från 1971 som han köpte på Tradera för 1.200 kronor. Blåser ur och restaurerar den under helgen. Klockan 20:00 söndag kväll kopplar han den till dragkroken på bilen och kör till Stockholm. Klockan 07:30 måndag morgon infinner han sig på sin nya arbetsplats. Husvagnen ställer han sedan på sin sambos sons tomt ute i Haninge, där han får bo tills han hittar något annat. Nu har han börjat leta efter en tomt, ”gärna med en liten friggebod med framdragen el”, där han kan bosätta sig i veckorna när han jobbar här uppe.

Inte för mitt liv kan jag tänka mig att leva som han, förstår inte heller riktigt hur han kan. Men jag beundrar honom faktiskt för att han gör det. Samtidigt som jag för mitt liv inte kan fatta hur han tänker, särskilt kring det här med pengarna. Vad ska han leva på när han blir pensionär om inte alltför många år? ”Jag tänker bara jobba tills jag blir 60!”, säger han. Men med fastanställning sammanräknat på 15 år under ett arbetsliv, det måste ju ge en urkass tjänstepension? ”Jag tar dagen som den kommer”, säger han lugnt. ”Jag har till och med samlat pantburkar i perioder för att få till mat”. Och då ryser jag igen. Och jag skänker kvinnan han bor med en tacksamhetens tanke, för utan henne tror jag faktiskt att han hade rest det där tältet i skogen.

Vi träffas inte ofta, jag och min bror. Jag skäms att säga det men jag orkar inte. Jag har aldrig hälsat på honom i hans hus i Småland. När han tar i hand känns det som att hälsa på en död fisk. När han äter, smackar han så att jag till slut inte står ut utan måste säga till honom. Han har långt, oklippt hår och lika långa och oklippta naglar. Allt han gör tar oändlig tid, han är den tröga sävligheten personifierad. När ska gå efter ett besök, kan han inte fortsätta prata och samtidigt sätta på sig skorna. Det slutar med att något av det tar en halvtimme att göra.
Idag var han här, eftersom han kommer att bo här när vi reser till Turkiet. Han tar hand om lägenheten och katten, och samtidigt får han lite kortare restid till det nya jobbet. Han behöver inte gå upp kl 04:00 och ta cykeln från Haninge. Ja, jag nämnde väl att han gärna cyklar? En gång cyklade han från Värmdö till Älvkarleby för att hälsa på vår mamma (vi har samma mamma, inte samma far). Han är fan inte riktigt klok i huvet, den där mannen. Och han blir bara mer och mer lik sin far, tyrannen. Fast tack och lov bara till utseendet. Men det är också något som gör att jag ibland har svårt att se honom i ögonen. Jag ser pappa i hans ansikte, och då ryser jag igen.

Det jag säger om min bror är säkert inte snällt, och inga bra saker att säga om någon man har så nära släktband till. Så, jag avrundar med att säga det igen. Jag beundrar honom för att han kör sitt eget race, trots motgångar och att han ständigt får leva på existensminimum. För det har han min respekt.

Annonser