You are currently browsing the monthly archive for september 2013.

Jamen tänk om man skulle ta och gå och knyta sig, då.
Tycker jag gjort mig förtjänt av det. Kanske fortsätta lyssna på den där boken jag började på. Lyssnandet kom liksom av sig när Harry Hole tackade för sig och checkade ut ur öronen för den här gången. Nitton timmar med Jonas Malmsjö i öronen satte sina spår…

Annonser

Helgen har rusat, hänger inte med i svängarna.
Hängde lite på Öl- och Whiskeymässan i fredags. Det blev mer som en lite annorlunda AW, eftersom vi mest hängde i en nära väns monter. Gratis är som bekant gott, och sällskapet var trevligt. Det var också kul att gå runt och testa lite olika sorters dryck och kika på folk.
Efteråt begav vi oss till förortskrogen. Jag klarar inte av förortskrogar, jag när någon slags hatkärlek till människorna där. Många rara människor men också en hel del klåpare som dricker för mycket och har svårt att uppföra sig. Just denna fredag fick jag se ett par exempel på det sistnämnda. Jag har jävligt svårt att fatta hur vissa, vuxna människor beter sig: både mot sig själva och mot andra, gentemot sådana de kallar vänner. Just den här kvinnan slutar aldrig att förvåna mig. Jag har aldrig träffat en människa som saknar empati förut. Fascinerande.

Soon-to-be-elvaåringen har nojat över dagens vaccinering mot livmoderhalscancer. Tjejerna i klassen har hetsat varann till hysteri, och det har pratats om bedövningsplåster, svåra biverkningar och smärta. Vid ett-tiden, när jag visste att det var över, messade jag och frågade hur det hade gått, hur det hade känts. Svaret kom, precis som jag förutspådde.

”Så här kändes det: 😒😞😳😀”.

Har försökt berätta och förklara det här med totalt onödig noja, över saker man garvar åt efteråt, hur futtigt det egentligen var.

Bra. Nu vet hon. Det ska tas ytterligare två sprutor.

stockettNu är den färdiglyssnad, den sista (?) boken om Harry Hole. Jag säger inte att jag är besviken, för jag plöjde 19 timmars högläsning på mindre än en vecka. Den bara kändes lite… mastig. Som läsare/lyssnare leddes jag på så många villovägar, att jag till slut knappt orkade med i svängarna. så har inte dom tidigare böckerna sett ut. Och när Harry är lycklig, tappar han lite av sin ”Dirty Harry”-utstrålning, den trasiga och desperata. Och slutet… Det slutet kan ju inte bara lämnas hängande i luften, utan att inte släppa ytterligare en bok.

Nu kopplar jag bort deckargenren en stund, om jag kan. Sätter tänderna i Kathryn Stockett’s Niceville. Det är Anna Maria Käll som läser. En ljudbok MÅSTE ha någon som läser bra. Gärna lite överdrivet dramatiskt, än någon som bara l-ä-s-e-r bokstäverna. En inläsare måste fånga mig.

När ska vi slippa braskande rubriker, bara för att någon berättar om sin sexuella läggning?
När ska det sluta vara ”modigt” att berätta vem man tänder på? Kan vi inte bara sluta låta sånt vara så viktigt, att det förtjänar en löpsedel? Kan det inte bara vara fullkomligt normalt att älska någon, vilket kön det än må vara?

Alltså, ju mer jag tänker på det, desto bättre tycker jag det låter.
Jonas Malmsjö är ju den som läser in böckerna om Harry Hole. Skulle inte Jonas Malmsjö själv vara perfekt i rollen som Jo Nesbøs antisuperhjälte, han som verkar överleva allt? För det är väl bara en tidsfråga innan han blir film, en ny Dirty Harry?
Som sagt, ju mer jag tänker det, desto mer låter det som om Jonas Malmsjö ÄR Harry Hole. Samma självsäkerhet, samma destruktivitet, samma intensiva sätt, samma kvinnokarl…

Jag gillar min kiropraktor. Genom sin behandling och sitt lugna sätt har hon hjälpt mig, så att jag nu – trots illa behandlad rygg, axlar och nacke – inte längre har så fördjävla ont i kroppen. Dessutom har hon behandlat mig så bra att jag bara behöver gå dit var 10:e vecka nuförtiden.
Idag gillade jag henne om möjligt ännu mer. När jag reste mig för att ta av mig för undersökningen sa hon: ”Men du har gått ner i vikt, va?!”.

Så trots att jag inte tycker att jag har gått ner något sedan jag började min fasta, verkar det ju onekligen som jag gjort det.

Kapitel 36.
Jag har börjat vänja mig vid hans intonering och hur han läser. Till och med börjat gilla det. Och boken. Jag både vill och absolut inte vill att den ska ta slut. Men jag gillar inte att ingen, absolut ingen och definitivt inte Jonas Malmsjö, verkar veta hur hans namn uttalas. Det uttalas H-å-l-e. Inte H-o-l-e. Jag tror till och med det stod uttalat i en av de senaste böckerna.

Dottern läser också Jo Nesbø. Doktor Proktors senaste äventyr. Det är Helge Skoog som läser och hans insats gör boken ännu roligare, som jag förstått det. Hör henne ligga och fnissa lite innan hon somnar på kvällarna.

Har precis skaffat Storytel. För 169 kronor i månaden får jag (och familjen, verkar det som, eftersom de också kan logga in på mitt konto, men troligen inte samtidigt som jag) lyssna på hur många böcker jag vill. Och självklart kastade jag mig över Jo Nesbø’s ”Polis”. Det är Jonas Malmsjö som läser och jag tänkte att det bådar gott. Och så läser han jättekonstigt! Han intonerar lustigt och till sist lyssnar man bara på intoneringen och inte på det han säger. Nåväl, jag får stå ut. Jag vill verkligen höra detta!

Det där med 5:2-stilen (inte diet, det ska vara ‘stil’) som man kör med, det ligger jag lågt med. Folk bara fnyser, rynkar på näsan och kallar det modefluga. Senast igår möttes jag av gliringar nästan; ”jaja, det är det där som alla kör med just nu!, snart kommer det nåt nytt!”. Det kan mycket väl vara så, men till skillnad från det både GI och LCHF, känns detta som en livsstil som känns sund och bra.

Jag fortsätter. Och håller truten om det.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,544 hits