Mamma ligger på sjukhus. I samma sekund som man får det beskedet rusar det tusen miljarder tankar genom huvudet. Och så får man veta: vansinnesont i magen, kräkningar, ingen aptit. Hög sänka (som det inte ens heter längre, det heter CPT eller nåt annat konstigt), dåliga njurvärden (KREA heter det på doktorsspråk). Att sen möta sin mamma i en sjukhuskorridor, med en droppställning som enda sällskap och med trött och medtagen blick – det gör ont i hjärtat.
Troligen handlar det om divertiklar, som hon besvärats av tidigare. Eller en brusten blindtarm. Igår när jag lämnade henne, skulle hon iväg på skiktröntgen, och lite senare idag vet vi mer.
I det här läget känns det som om ordet ”bara” är skönt att få använda. Trots att hon har jätteont, får en massa morfin och mår jävligt illa, går det förhoppningsvis över med rätt behandling. Det är ‘bara’ divertikulit.

Tänker att mitt eget fastande två gånger i veckan nog är en bra förebyggande åtgärd för att inte gå samma öde till mötes. Trots att jag inte gått ner många gram, knappt ett enda, ser jag många fördelar med att fasta. Och jag mår bra av det.

Annonser