You are currently browsing the monthly archive for november 2013.

Kalla mig kärringsjuk, eller nåt men jag har nåt att erkänna: jag följer Paradise Hotel. Vet inte vad som lockar mig med programmet men det har säkert nåt med åldern att göra, en längtan tillbaka, minnen och känslan av att vara så där… ung och kåt… Jag skulle inte vilja vara i deras kläder någonsin och tycker att dom är så vansinnigt naiva, blåögda, kaxiga och dryga men samtidigt är dom rätt gulliga och rara. Men aldrig någonsin i livet att jag skulle tillåta min unge att vara med i ett liknande program, myndig eller ej. No way. Och än så länge är hon inte intresserad av att titta, tack och lov.

Oerhört trött blir jag ibland, på kommersialismens och de snabba klippens brutala grepp om oss. Oerhört trött på hur ingen längre vågar tänka med hjärtat i affärer. Allt handlar om plånboken. Man undrar om det bara kommer att bli värre, eller om det någon gång vänder. Ödmjukheten och känslan av att göra något för att det känns bra eller roligt. Inte bara för att mjölka en kassako.

Men Paradise Hotel? Herregud!
Vi föräldrar snackar oss blå i ansiktet om hur tjejer ska lära sig att säga nej, ta det lugnt med alkohol och välja bra killar. Jösses, säger jag bara. Killar som överlyckligt och oerhört stolt basunerar ut att dom legat med över 100 brudar, att dom ska ha jättemycket sex och en tjej som bedjande säger: ”Snälla bli inte arg för att jag inte vill ligga sked med dig”. Hon är rädd att han ska tycka hon är dum i huvudet, bara för att hon säger nej.
Jag hoppas kidsen där ute ser bakom all den där skiten. Snacka om det i skolorna! Föräldrar, om era tonåringar ser på det här, se på det tillsammans med dom. Ta diskussionen. Försök få dom att fatta och förklara, särskilt det där med att det är din självklara rätt att säga nej när du inte vill. Och sen skita i om personen blir sur eller ej.
Och dessutom tycker jag att det är unket som fan att dom har castat en 35-åring i ett program där tjejerna är 10-15 år yngre, och låter honom komma undan med att han ljuger om sin ålder.

Varför skäms vi över så jäkla många saker i landet Sverige? Varför bryr vi svenskar oss så mycket om vad andra ska tycka och tänka? Idag har jag läst två artiklar där man gör saker, eller främst inte gör saker, för att det är pinsamt och man skäms.

Båda artiklarna handlade om mat, och vad det säger om mig vet jag inte, men måndag är sedan många veckor nu min fastedag. Kan bero på hungerkänslorna att jag väljer ut matteportagen.

Ett reportage handlade i alla fall om doggy bags, dvs att man ber att få mat inte ätit upp, med sig i en påse hem. Eftersom det slängs ofantligt mycket mat i vårt land, är det här ett jättebra grepp som funnits i flera år. Jag tror att man på dom allra flesta krogar och restauranger kan få mat man inte orkat äta upp med sig. Men då tycker ‘folk’ att det är pinsamt; ”har hon ingen mat hemma?” och man är rädd att bli kallad snål. Kort sagt, man bryr sig väldigt mycket om vad andra ska tycka.

Den andra artikeln handlade om att äta ensam på krogen. Det är tydligen också lite skämmigt och något som man tycker är pinsamt.

Alltså, vad är det med folk? Kan vi inte bara, snälla, sluta bry oss så jävla mycket om vad andra tycker och tänker om oss? Var som du är, gör som du vill och bry dig inte så mycket om vad andra gör, eller vad andra tror att du gör eller inte gör. Har dom några problem med det, kan du skicka dom till mig!

Dottern har klippt av sig håret. Och mycket slog mig just kring det här med tjejer och långt hår.

Unga tjejer ska ha långt hår. Det är bara så det är. Punkt slut. Jag tycker det är helt sjukt att det är på det viset. Medan dottern satt i frisörstolen och lät saxen göra sitt jobb, kastade jag lite blickar runt omkring mig. Alla tjejer, från treårsåldern och upp till tonåren och ungt vuxenliv, dom har långt hår. Det spelar liksom ingen roll vad håret har för kvalitet, det ska vara långt. Det kan vara hår man ser skulle må oerhört bra av att vara kort, men det är det inte. Istället hänger det ganska stripigt och glest, men det är långt. Bara för att tjejer ska ha långt hår.

Dottern blev inspirerad av Lukas Moodysons film ”Vi är bäst” som hon var och såg med sin mormor. Den handlar om tre tjejer som på det rosa, glittriga 80-talet beslutar sig för att starta ett punkband. Häromdagen kom hon bara hem och sa, väldigt bestämt: ”Jag vill klippa mig kort!”. Jag ska erkänna att jag blev lite tagen på sängen, och jag började förklara för henne att det skulle ta lång tid för håret att växa ut, om hon skulle ångra sig efteråt. Samtidigt hör jag mig själv förstärka det här jäkla könsrollstänkandet, och jag slutade när jag insåg att hon faktiskt hade bestämt sig. Det skulle bli kort! Från vänner – både mina och hennes – kom flera kommentarer om att hon varit modig, som gjort detta. Det känns ju också rätt sjukt, egentligen. Återigen, detta snäva könsrollsinrutande, det är så jäkla tröttsamt. Jag är stolt och glad över att hon vågar gå sin egen väg.

Med den korta frisyren kom en helt annan attityd på köpet. Hon har blivit lite tuffare och lite kaxigare, på ett väldigt positivt sätt. Jag gillar det jättemycket, både den nya looken och den nya attityden. Och jag gillar det faktum att man faktiskt nu också kan se att hon och jag är lika till utseendet. Nu har vi båda nästan samma frisyr!

20131101-185034.jpgStarten på tågresan till Mora hade jag definitivt kunnat vara utan. Det visade sig att skivbolaget hade klantat sig å det grövsta, med leveransen av skivor till festen. Den beställning dom hade lagt som skulle gått från lagret i Borås, hade kommit in försent och det fanns helt enkelt inga plattor. Det resulterade i att jag i andra änden av telefonen hade en skitjävlasur artist som var beredd att kliva av där och då. När jag satte mig på tåget från Stockholm hade jag futtiga 18 plattor i bagaget och insåg ju att det skulle bli extremt jäkla pinsamt att behöva säga till folk att det inte fanns fler. Och det var då mitt resesällskap kom med den briljanta idén att köra ett Jetpak, vilket skivbolaget sedan fixade. Några timmar senare kom det ett gäng plattor, levererade direkt från Borås. Fantastiskt!

Moraborna var oerhört glada och stolta över att han valt att lägga sin releasefest där. Och skivor gick det åt, som smör i solsken, så det var en väl investerad leverans. Slutet gott, allting gott.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,326 hits