You are currently browsing the monthly archive for december 2013.

En sak till är jag glad över. Det är att jag äntligen, äntligen, ä-n-t-l-i-g-e-n kommit igång med träningen. Fattar inte varför jag dragit ut på det för det har gjort underverk med både rygg, axlar och nacke. Knappt inget ont alls i rygg och skulderblad och jag känner mig så skööön när jag går från gymet efter att ha gjort mitt pass. Inne på tredje veckan nu med tre träningspass i veckan. Heja mig!

Ännu en jul i vårt hus. Än en gång fick vi samla hela tjocka släkten under vårt tak. Och jag är dubbelt glad, för inte bara var det mysigt och trevligt att ha mamma, mammas make, svärmor, svärfar, svägerska, gammelfarmor, kusiner, kusinens pojkvän och kusinens barn runt julbordet. Julen var också anledningen till att det äntligen blev färdigrenoverat i vardagsrummet. Vi lovade tidigt att vi skulle fira hos oss, med enda krav att det skulle vara byggklart i tid. Det kravet kunde man ju tycka inte skulle vara någon svårare grej att uppfylla, speciellt med tanke på att renoveringen från helvetet har pågått sedan april/maj nångång. Men det var en strid på kniven, vill jag lova. Dagen innan julafton hade färgen torkat på väggarna och vi kunde börja ana hur vi skulle kunna klämma in 16 pers (varav en i rullstol) i rummet.
Och konstigt nog har just den där byggstressen gjort att jag inte känt den där vanliga jul-stressen. Allt kändes lugnt och på bana – vi har handlat i tid, gjort knäck och griljerat skinka. Och eftersom vi är många, och det är knytkalas på våra julaftnar, fördelas ansvaret ut på flera och man slipper göra allt själv. Väldigt bra! Till och med mamma, som just nu lider av sviterna efter kristallsjukan (eller möjligen ett virus på balansnerven, dom vet inte så noga) kunde äta och vara med oss utan att få yrsel- och kräkanfall. Gläds åt att vi får ha julmys tillsammans!

I februari är det dags igen. Jag kommer att jobba med Melodifestivalen, för femte gången.
Det är snart som en Hellström-låt: ”Jag har varit i alla städer…”.
Det blir Örnsköldsvik som får påhälsning den här gången.
Beware.

Klarade mig. Blev inte sjukare och missade definitivt inte Håkan Hellström. Glad över båda dessa faktum, men allra mest över konsertupplevelsen.

Alltså, det är nåt visst med den mannen. Han är nog det närmaste nån slags mini-Springsteen vi kan komma i artist-Sverige. Hans konserter har allt: eufori, dans, allsång, närvaro och känsla utöver vad någon annan artist kan ge. Och den gamla klyschan, ”han kan ju fan inte sjunga”, den kommer verkligen på skam när man ser honom live. För sjunga, det kan den killen! Ibland är han Prince, ibland är han Bono eller Springsteen, ibland är han värsta James Brown-wannabeen. Hans sånger och fraseringar tar inte alltid utstakade, raka vägar men falskt är det aldrig. Men alltid, alltid från hjärtat. Man känner hur han menar vartenda ord när han sjunger.
Och så allsången. Publiken som hängivet sjunger varenda låt, hela tiden. Så fort Håkan tystnar, fyller publiken i orden. Vore jag herr Hellström, skulle jag nästan bli lite rädd däruppe på scen. ”Vad skulle inte den här publiken kunna göra för min skull?”. Vilken makt! Och Håkan Hellström gör det så vackert med den där makten: han predikar sina lärjungar att älska, dansa och sjunga, som om det inte funnes någon morgondag.

Jag såg honom live senast för dryga 10 år sedan, och det kanske är tur att det inte blir så ofta. Man dör en smula varje gång.

Jag får revidera mig lite i gnället.
Det som är jobbigast med den här känslan av att gå med nåt skit i kroppen, är strävheten i halsen. Känslan av att det är lite småjobbigt att andas. Men halskänslan är definitivt tråkigast. Ni hör. Det är så sällan jag drabbas av förkylning så jag blir så där jobbig som bara sjuka killar kan bli… Hoppsan, jag kanske inte ska dra alla över en kam. Jag kan istället referera till hur min make låter när han är sjuk.

Lovar, jag ska sluta gnälla nu. Det är trots allt inte hela världen. Men jag lovar också en annan sak. Däckar den här förkylningen mig imorgon, då ska ni få höra på gnälla! Jag tänker inte, absolut och definitivt inte, missa Håkan Hellström imorgon.

Göteborgstrippen gick ju som smutt. SJ visade sig från sin allra bästa sida och tog mig till min destination, till och med fyra minuter innan utsatt tid (något som vänner i PR-branschen faktiskt tyckte att jag skulle gå till tidningarna med).

Syftet med resan den här gången var varumärkesprofilering. En artist har kontaktat oss, först för att hen ville ha promohjälp men där vi istället föreslog en förändring av varumärket, eftersom skiva redan var släppt och hen egentligen inte har några större ambitioner att ‘slå igenom’.
Så, vi har researchat, lyssnat, tittat och kommit med en mängd konkreta och, måste jag säga, jäkligt bra förslag på hur hen ska förstärka, förändra och förtydliga sitt varumärke. Artisten blev väldigt nöjd, och det hela kändes himlarns positivt. Kollegan och jag enades om att det är sånt här vi vill göra, det är kreativt och kul, och det tar tillvara på det vi verkligen kan. Så, vi ska försöka få till fler sådana uppdrag, och börjar också kika på föreläsningsuppdrag. Tycker det är på plats att vi börjar visa upp för omvärlden att vi faktiskt kan det vi utger oss för att kunna.
På kvällen träffade vi en mediakvinna som vill att vi ska börja samarbeta. Hon är frilansare, har jobbat inom TV och på PR-byrå. Hon får en hel del uppdragsförfrågningar av varierande art, och vill involvera oss. Så, vi ska försöka hitta ett uppdrag för att se hur det funkar. Kan bli kul och bra. Kan också bli totalkaos, eftersom hon är en intensiv kvinna, som går mycket på känsla, vare sig den är upp eller ned. Väldigt socialt engagerad dessutom och haft flera tunga uppdrag inom genren ‘samhälle’. Men, det kändes positivt, så vi ska se vart det leder.

Och, var det inte själva fan ändå, att jag blev anfallen av nåt jäkla virus ombord på det där tåget! Visserligen tror jag att jag hade det i mig redan när jag bänkade mig, men det blev definitivt inte bättre av den där host-nys-och-harkelresan. Det är strävt i halsen och killigt i näsan, och tryckigt i bröstet. Jag knaprar Esberitox och håller tummarna.

Och så var det, avslutningsvis, det där med mensen. Efter att regelbundet ha tickat på de senaste åren (förutom i augusti förra året, i samband med giftemålet, men det gick att skylla på stress), skippade den nu plötsligt en månad. Om en vecka ska det enligt kalendern vara dags igen. Vi får se vad som sker. Jag är tacksamt förskonad från vallningar och andra besvär. Bara tycker det är lite underligt att den helt plötsligt bara upphör…

Ja, och så har jag köpt träningskort också. Min kiropraktor kommer att kyssa mina fötter!

Jösses vad det var länge sen jag bloggade. Livet håller på och håller på hela tiden. Personligen är jag förskonad från tråkigheter, för jag tycker inte man kan katergorisera jobb som tråkigheter, men mamma åker på det ena efter det andra. Sist i raden av åkommor är kristallsjukan. Lider med henne, det verkar rätt läskigt.
På väg till en mötesdag i Göteborg, min favoritstad. Tåget har just lämnat Centralen. Och satan vad det hostas, snoras och snörvlas ombord. Jag vill inteinteinte bli sjuk, hörni!

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits