Klarade mig. Blev inte sjukare och missade definitivt inte Håkan Hellström. Glad över båda dessa faktum, men allra mest över konsertupplevelsen.

Alltså, det är nåt visst med den mannen. Han är nog det närmaste nån slags mini-Springsteen vi kan komma i artist-Sverige. Hans konserter har allt: eufori, dans, allsång, närvaro och känsla utöver vad någon annan artist kan ge. Och den gamla klyschan, ”han kan ju fan inte sjunga”, den kommer verkligen på skam när man ser honom live. För sjunga, det kan den killen! Ibland är han Prince, ibland är han Bono eller Springsteen, ibland är han värsta James Brown-wannabeen. Hans sånger och fraseringar tar inte alltid utstakade, raka vägar men falskt är det aldrig. Men alltid, alltid från hjärtat. Man känner hur han menar vartenda ord när han sjunger.
Och så allsången. Publiken som hängivet sjunger varenda låt, hela tiden. Så fort Håkan tystnar, fyller publiken i orden. Vore jag herr Hellström, skulle jag nästan bli lite rädd däruppe på scen. ”Vad skulle inte den här publiken kunna göra för min skull?”. Vilken makt! Och Håkan Hellström gör det så vackert med den där makten: han predikar sina lärjungar att älska, dansa och sjunga, som om det inte funnes någon morgondag.

Jag såg honom live senast för dryga 10 år sedan, och det kanske är tur att det inte blir så ofta. Man dör en smula varje gång.

Annonser