Så hade det rusat iväg nästan ett par veckor till sen senast.

Medan livet gallopperat på har det hänt saker, minsann:
Min kiropraktor har hunnit rädda livet på min nacke och mina axlar, jag har varit förkyld och repat mig, tränat, lagt om träningen, klippt mig, börjat fasta igen (en dag i veckan bara, nuförtiden), varit på gala i Göteborg, jobbat med Mello-kvinnan, beställt tid hos optikern för progressiva glas (inte en dag för tidigt! Fy satan så trött jag är på att ta av och på glasögon, glasögon som försvinner osv), beställt tid för massage och knarkat House Of Cards, The Killing och sjunkit djupt, djupt ner i tv-soffan. Det är helt underbart att kunna följa en serie hur länge och hur ofta man vill, istället för att se ett avsnitt och sen vänta en vecka på nästa. Tappade helt intresset för True Detective när jag inte kunde se avsnitt 2 direkt efter avsnitt 1. Dessutom tycker jag den var lite överhypad. Men Matthew McConahey, Macconnahy, är alltid bra.

bild från photoshoot 2_ej pressbildNu förbereder jag min kropp och min knopp inför fyra totalintensiva dagar i Mellos tecken. Det är några veckor kvar och just nu är jag glad att detta inte är vår mest hektiska tid på året. För jag behöver styrka, mod och kraft. Jag har till och med lovat mig själv att jag ska ta med mig mina träningskläder.
Artisten i fråga kommer att bo i eget hus i Övik, och det betyder troligen att jag kommer att få ha en hel del tid för mig själv. Det måste ju utnyttjas så gott det bara går!

Och nuförtiden är jag ju en ordentlig och skötsam kvinna, artisten ifråga benämnde mig till och med ”dam” för några dagar sedan. Och jobbet där i Ö-vik kräver dessutom att jag lever upp till allt det där. Artisten är en ny bekant och jag vill såklart visa att jag är pålitlig, säker, proffsig och har full kull. Tror inte hon skulle gilla att jag kom bakfull med alkoholstinn andedräkt till repetitionerna. Funderar faktiskt på att vara (nästan) helt vit den här gången. Vi får se. Det brukar vara åtminstone någon av kvällarna som det är lite hejom fejom på hotellet, men man behöver ju faktiskt inte gå all in för det. I säng innan 12 varje kväll, va? Och högst 2 öl. Vi säger det!

Begreppet ‘dam’ däremot, har jag inte riktigt mentalt förlikat mig med, känner jag. Det är jävligt jobbigt att inse att man faktiskt är tant, eller ja, ‘dam’ då. Under den där galan jag var på i helgen, började jag haja grejen dock, att det faktiskt är sant, precis som dom säger. Och det drabbade mig hårdare än jag hade räknat med.
Känner mig lite vilsen i min kropp och huvudet vill inte alls fatta att jag faktiskt kunde vara både morsa och mormor åt dom där ungdomarna jag frotterade mig med i lördags. Men jag tar informationen till mig, försöker reda ut tankarna och agera som den tant vuxna kvinna jag är…

Annonser