You are currently browsing the monthly archive for mars 2014.

Vilket vårväder!
Och hurra för att jag kom iväg till golfbanan! Efter att ha jobbat och tränat igår, blev det inget speciellt mycket tid över för utomhusaktiviete. Satt en kort stund på gården, men då hade solen redan börjat blekna. Därför var det en rejäl fröjd att gå ut i solskenet drygt två timmar idag istället. Golfsäsongen har inte riktigt dragit igång, det är fortfarande vintergreener på hemmabanan, så vi registrerande inga poäng. Önskar nästan att det hade varit på riktigt för det kändes riktigt, riktigt bra. Fick till några ordentligt fina slag. Plötsligt känns det där målet om att spela ner mig till 36 i handicap i år, inte helt avlägset.
Heja mig igen, ba’.

Yohio hamnar i medias hetluft allt oftare. Till viss del tror jag det handlar om att han inte är tränad att möta media, och att de runt omkring honom inte heller är det. Sedan tror jag också att vissa tror att artister alltid förväntas vara trevliga, och att man på något vis tycker att en artist är allmän egendom, bara för att man varit med i TV eller synts offentligt mycket.

Förstår faktiskt inte riktigt problematiken och ‘gnället’ i den här senaste historien: Yohio har anvisats en tid i ett köpcentrum, som centrumledningen basar över och är arrangör för, troligen i samarbete med någon butik i köpcentrumet. En timme där han framförallt ska prioritera att signera saker som fansen köpt. Det är absolut inget ovanligt förekommande, sist jag var med om en signering (med två erfarna och långvariga artister) var det precis likadant. Jag ser framför mig hur rubrikerna hade sett ut om han prioriterat de som ”bara” vill ha en autograf på papper. ”Jag köpte en jättedyr skiva men jag fick inte ens en autograf, det stod en massa före mig i kön med papperslappar som han skrev på istället!”. Om det finns tid över efter den officiella signeringen, brukar artister självklart skriva autografer till alla, men står det 300 personer i kö med en nyköpt CD i näven, är det rimligt att det finns någon sorts prioritetsordning. Och efteråt vill artisten inget annat än att gå och marinera kropp och händer i handsprit. Dom är ju inte mer än människor…

Hemma. Det känns skönt och första dagen på arbetsveckan har varit hektisk och full av jobb. Nu känns det äntligen som om det börjar lossna jobbmässigt. Det tackar jag för å det allra varmaste.

Min kiropraktor tackar också för dom där milen i skidspåret. Nu behöver jag inte gå dit på 10 veckor, påstår hon. Hon säger också att min kropp klarar det. Det återstår att se. Skidåkningen verkar ju onekligen ha varit väldigt bra för mina sargade axlar och skuldror.
Heja mig!

Sista kvällen i fjällstugan. Imorgon väntar städning av huset och en lång bilresa.
Eftersom den där 1.7 milen som jag utsatte kroppen för igår inte satte några nämvärda spår, var det på’t igen idag. Som följd av det och att det är sista dagen för träning i naturen, har jag kört skiten ur den här ålderstigna gamla kroppen idag. Två mil i skidspåret och en uppfriskande promenad hem till stugan. Övervägde en stund att ta taxi men insåg att det förmodligen skulle ta lika lång tid för taxin att komma som för mig att gå hem. Ensam i stugan ett par timmar eftersom de andra åker skidor i Klövsjö, 35 minuter härifrån. Efter ett ordentligt stretchingpass och en bastu känns det nu som om jag kommer att somna väldigt tidigt ikväll. Hur det nu skulle kunna vara möjligt att gå coh lägga sig tidigare än halv 9, som varit natti-natti-tid för mig nästan varje kväll här uppe.
Sällskapet kallar mig inte direkt nattugglan.

Att hela tiden prata, prata, prata. Om allt. Jobbet, livet, familjen, allt och ingenting men jämt sitt, sitt och SITT. Aldrig vara tyst. Hela tiden låta munnen gå men sällan lyssna på andra. Att i ord och agerande ständigt bevisa sin duglighet och duktighet.
Jag klarar det bara inte. Det funkar inte för mig.

20140320-170134.jpg

På fjällsemester. Vecka 12 är liksom vikt för det varje år. Vi är 9 pers i en stuga och ytterligare ett sällskap om fyra vuxna och två barn i en annan. Det är mysigt. Eller ska jag betona annorlunda, för att försöka övertyga mig själv? Det ÄR mysigt…

Jag är sen några år tillbaka ingen utförsåkare, har nog egentligen aldrig varit, eftersom jag aldrig lärt mig ordentligt utan mest är rädd för att ramla och göra mig illa. Förra året vid den här tiden upptäckte jag dock att jag gillar skidor på längden, så det har jag sysselsatt mig med den här gången. Inte varje dag – som egenföretagare måste man ju jobba även när man har semester – nån timmes jobb har det blivit varje dag. Men två av dagarna, när det har varit fint väder, har jag varit ute i skidspåret. En gång ensam och en gång med dottern, svärfar och en av tjejerna i sällskapet och hennes dotter. En mil per utfärd, och det har känts strålande härligt.

Det är troligtvis något socialt funktionellt fel på mig som hellre föredrar att skida själv och inte i sällskap. Jag älskar att åka i min egen takt, min egen stil och att slippa ta hänsyn. Jag är nog inte heller den mest sociala människan som gjorts, eftersom jag efter en stojig stormiddag i stugan hellre går och lägger mig och läser eller tittar på film. Jag säger det igen, precis som jag skrev förra året efter förra resan: jag skulle inte ha några som helst problem att semestra själv en vecka eller två. Konstigt att man hittat en karl som står ut med en… Eller kanske jag ska betona det annorlunda också: Konstigt att JAG hittat en karl som jag står ut med…

Nejmen, oj!
Plötsligt kom ett trevligt telefonsamtal där personen i andra änden sa att hen rekommenderat mig för ett jobb. Ett projektjobb som i så fall skulle starta typ slutet mars/början april och sedan löpa till och med juni. Låter ju som en fullkomlig dröm. Nu sitter jag bara och hoppas att telefonen ska ringa igen, så att jag får prata med projektledaren. Tänk, jag fick lite pirr i magen, jag!

Fy, vad jag är less på tidningar som gör rubriker av ‘klickmonster’, alltså roliga klipp på nätet som får mycket tittning. Eller på det allra mest delade och omskrivna på facebook, twitter och instagram. Framförallt när det som genererar mycket tittning oftast handlar om smart marknadsföring och reklam. Det utstrålar någon form av lathet och slöhet från redaktören, och som ett på tok för lätt sätt att fylla en tidnings- eller webbsida med innehåll.

På hemväg från årets första niohålsrunda, i strålande solsken och lite blåst. Inte bara fick jag spela gratis tack vare att klubben lät kvinnorna spela gratis dagen till ära. Jag slog dessutom både maken och den manlige vännen med flera poäng.
Vilken strålande dag!

Helg. Det känns skönt. Det är underliga tider, att inte sitta begravd i jobb är inte bra för mitt psyke. Har spenderat del av dagen i möte med snacksalig göteborgare. Manager, producent, artist. Inget möte för att skaffa uppdrag, mer ett ”hej, vi har gemensamma bekanta som pratat gott om dig – vad kan vi hitta på ihop?”.

Det blir en riktig musikhelg. Imorgon har jag biljett till Mello-efterfesten och på söndag biljetter till Gavin DeGraw på Annexet. Kompisen jag ska gå med ska gå på Bandit Awards morgon, så får hoppas att vi är nyktra och skötsamma så vi kan gå på konserten…

Ja just ja. Imorgon ska jag spela årets första 9 hål också, tillsammans med maken. Tanken är att jag ska spela ner mig till officiellt handicap i år, från mina retliga, envisa 42 till 36. Och fortsätter den här jobbsituationen kan jag ju bosätta mig på golfbanan…

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,313 hits